Här har arbetarna samlats omkring den nyinköpta hyveln. Från vänster Fritz Walldén, Harald Bergwall, Clas Jakobsson, Gustav Lundgren, Emil Strid, Knut Hedberg och säljaren Helge Andersson.
Historien om Gustav Lundgren börjar under senare delen av 1800-talet. Han var född den 28 maj 1875 i Österby i Gustafs socken. Fadern Andersers Anders Eriksson var mjölnare vid Österby kvarn. Modern Johanna Sofia Lundgren var född i St Tuna och delägare i Österby kvarn. Gustav antog hennes flicknamn. Han arbetade i unga år därhemma i kvarnen men fick i 16-17 årsåldern anställning i kvarnen i Säter där han arbetade under några år.
Gustav Lundgren får arbete i den första ramlistfabriken i Säter hos William Nylén i Säter. Han jobbar där från 1905 till konkursen 1913.
Sommaren 1913 är konjunkturerna inte speciellt goda. I Europa rustar stormakterna för det krig som skall utbryta nästa sommar. Tyskland krävde revansch på Frankrike och här hemma fanns oron kvar efter strejker, lockouter och konkurser. Det var inte bara Gustafsföretagen som drabbades vid den här tiden.
I Cronborgs smedja startade Gustav Lundgren en tillverkning av slipverktyg. Smedjan låg strax söder om järnvägen vid Knut Hedbergs gård. Det var ett verktyg för skärpning av kutterstål. Tillverkningen byggde på ett patent där trästavar belades med slipmassa av olika grader. Den tillverkades i två utföranden, en rak och en svängd stav. De användes för att bryna och skärpa kutterns stål utan att de behövde monteras ur hyveln. Det blev kanske inte någon större säljsuccé, men Gustav hade också andra planer.
I en facktidskrift från 1918 finns ovanstående presentation av Gustav Lundgrens Ramfabrik i Gustafs. Den ger oss Gustavs bakgrund och en antydan om företagets inriktning. Han hade då redan byggt den nya fabriken.
Gustav var en stor optimist full av förtröstan. Trots krigs- och kristider hade Gustav Lundgren inte kunnat släppa tanken på en egen fabrik. Och trots att det på andra sidan Sågplanen stod den fabrik han själv varit med om att bygga. J.A. Edenholm hade under de fyra åren han hade varit i Mora by lyckats bygga till den fabriken och byggt upp en stabil kundkrets. Gustav måste ha varit en stor optimist och en man full av förtröstan när han sätter igång med att förverkliga sin dröm.
Då köper Gustav Lundgren ett par timmerlador som stod vid Teklabo fäbodar (Tegelslagarbo), som ligger halvvägs upp mot Silvbergs gruva. På vinterföret kördes timret ner till Mora by, till tomten intill bostadshuset. Så började en febril aktivitet för att sätta upp och bygga ihop huskropparna till en tvåvånings fabriksbyggnad. Han anlitade snickare och murare som fanns i socknen, bl a Anders Björklund och Kitt Lars Jönsson från Holen.
Lundgrens kassabok vid byggnationen
Den 1 januari 1917 börjar Gustav Lundgren skriva i en ny kassabok. Snyggt och prydligt för han in sina inkomster och utgifter. I mars månad finns ett byggnadskonto som slutar på 62 kronor. Det är Klockar Karl Johansson som får betalt för 7 lass och Johan Eriksson som kör 6 lass från Teklabo strax intill Mossby. På vinterföret körs timret och det krävde 13 lass. För arbetet får de 35 respektive 27 kronor för huskropparna.
Kostnader för lador och gruslass
I april ökar utgifterna på Byggnadskontot för att vid månadens slut vara uppe i kr 792:82. Till Hansers Ville Eriksson betalar han 100 kr för en timmerlada, 6 kr för 2 lass från Teklabo och 5 kr för 8 lass sand. En avlöning den 14 april till Viktor Eriksson och Anders Björklund kan betyda att det var dessa två som satte upp huset på den plats där det nu står. De får kr 16:20. I kostnaderna för själva byggnaden betalar han Leander Göransson och Ulrik Hansson 65 respektive 39 kronor. Leander hade 5 och Ulrik 3 andelar och utöver det betalade han Ulrik 200 kr för ladan från Teklabo.
Kostnader för snickare och murare
Under maj pågår arbetena för fullt. Förutom Johan Eriksson och Vilhelm Eriksson är det Gustaf E. Gustafsson, Kitt Lars Jönsson och Anders Björklund som arbetar med att sätta upp huset. Virke köper han från Andreas Tunander och Göteborgs hyvleriet. I juni finns de tre listarbetarna kvar på lönelistan men nu finns även Matilda Cronborg där. Gustav Lundgren köper en imventil från Johan Eriksson och betalar Johan Björklund för murning. Andra män som betalas från lönekontot är Johan Bergkvist, Henning Andersson, A.L. Lundberg. Leander Eriksson får 20 kronor för tegel. För murningen får Bergkvist 128 kronor.
Utgifterna på byggnadskontot för juni månad slutar på 360 kronor.
I juli dras de elektriska ledningarna in till en kostnad av 250 kronor. I november köper Gustav Lundgren sågspån för 15 kronor från Lenngren. Nya på lönelistorna är Alice Cronborg, Edit Eriksson och Gustaf Grundström. I november tillkommer Gerda Johansson och Gunhild Karlsson. Med en ganska hög lön hade då Vilhelm Eriksson varit med på lönelistan under nästan hela året. När året 1917 går ut har Gustav Lundgren betalat ut 15'349:74 kr i löner och 1'871:61 kr till hushållet. Byggnadsmaterial hade då kostat 2'727:65 kr. Nu kunde Gustav Lundgren flytta in i den nyuppförda guldlistfabriken och samla sina arbetare under samma tak.
När året 1917 går mot sitt slut står fabriken färdig att tas i bruk. När Gustav Lundgren summerar kostnaderna har materialet gått på 2'727 kr och 15'349 kr utbetalats i löner. Då hade att antal byggnader monterats samman till en för sin tid funktionell fabrik. Gustav Lundgren byggde vidare och förlängde byggnaden vid bortre gaveln, även den delen hade två våningar. Lokalerna disponerades som planritningen visar. Övre våningen innehöll ett kontorsrum och en lägenhet ut mot Morbyvägen.
I Mora var ångmaskinerna länge den stora och enda kraftkällan. I sin nya fabrik drar Gustav Lundgren in elektriska ledningar. Det var Solvarbo Elektriska som med sin anläggning i Hyttbäcken kunde leverera den nya tidens kraft. Vi kan tro att det var Joel Göransson som hjälpte till med det elektriska. Han hade skaffat sig elektrikerutbildning vid ASEA i Västerås. Joel var även kunnig i metallarbete. Bl a byggde han den första grunderingsmaskinen i fabriken.
Så här disponerades rummen och våningarna i den nybyggda guldlistfabriken i Mora by
Här står Gustav Lundgren till vänster med brodern Johan Eriksson (tredje fr v), vidare dottern Martina, Edith Strid och dottern Viola. Därefter Ernst Johansson från Bispberg, Clas Örnlind, Gustafs och Sven Törne, Bispberg. Intill Gustav står Axel Karlsson. Foto: Joel Göransson.
I den först byggda delen av fabriken kunde tillverkningen komma igång i liten skala. Bilden på arbetarna framför fabriken ger intryck av ett familjeföretag. Här står Gustav Lundgren till vänster med brodern Johan Eriksson (tredje fr v), vidare dottern Martina, Edith Strid och dottern Viola. Därefter Ernst Johansson från Bispberg, Clas Örnlind, Gustafs och Sven Törne, Bispberg. Intill Gustav står Axel Karlsson.
Många av hans anställda kunde senare vittna om Gustavs förmåga att med energi driva igenom sina föresatser, trots de hinder som kunde uppstå. Förtroendet mellan de anställda och arbetsgivaren var mycket gott. Att han var en hygglig arbetsgivare vittnar denna berättelse om. En varm och solig sommardag kunde han helt plötsligt föreslå de anställda:
-Nej nu lägger vi ner arbetet för idag och tar fram cyklarna och far iväg och fiskar.
Det gjorde de också och trampade uppför backarna mot Silvberg. De hade full betalning någon ekonomisk förlust gjorde inte arbetarna.
Annons 1925
I Gustav Lundgrens annons lägger han till ordet Guldlistfabrik och att han tillverkar alla sorters ramlister. Han anger också en specialitet - fanerade lister i utländska träslag. Företaget gick så bra att han nästan omgående lät bygga på fabriken (den vänstra delen av planritningen). Han utvecklade tekniken att tillverka fanerade lister. Att det gick bra för honom vittnar konkurrenternas försök att få bort honom från marknaden.
Lundgrens fabrik var inte stor, cirka 10-tal arbetare. På andra sidan sågplan fanns en av de större konkurrenterna. Där tillverkade Johan Anton Edenholm list i den fabrik som Gustav Lundgren själv varit med om att bygga upp och utveckla. Där fanns ett 25-tal arbetare som tillverkade lister. Andra stora konkurrenter fanns i Karlstad, Göteborg och Nyköping. De såg inte med blida ögon på uppstickaren och försökte få till en uppgörelse med honom om en uppdelning av marknaden.
Clas Jakobsson, född den 17 september 1898 i Naglarby, Gustafs socken. Han kom till Lundgrens fabrik som arbetare och försäljare. Gifte sig med Lundgrens dotter Viola, Vivi. 1926 övertog Clas fabriken som ombildades till Lundgrens Eftr Clas Jakobsson. Han drev fabriken under ett 30-tal år innan sonen Stig övertog chefskapet och blev företagets VD 1961.
Ingenting tyder på att Lundgrens Eftr Clas Jakobsson hotades av nedläggning under krisåren. Efter 30-talets nedgång gick krisen mot sin kulmen under 1933. Då ökade arbetstillfällena och köpkraften stegrades. Produktionen i fabriken ökade och framtiden tedde sig ljusare. Clas Jakobssons köp av Helge Anderssons hyvel var bara början i hans strävan att tillverka egna lister för ytbehandling. Några år inpå 30-talet byggdes hyvleri och torkanläggningar i förlängningen av uthusen, bättre hyvlar köptes in. 1928 anställde han grannpojken från Naglarby, Sandahls Robert Andersson.
Anm Sandahls Robert Andersson, f 1906 i Naglarby hade drygt 40 år bakom sig i listindustrin i Mora. Han hade ett gott minne och kunde berätta om arbetet på fabriken, om tillverkningen och händelser. Han hade fyllt 90 år när han berättade detta och kanske minns han inte alla årtal helt rätt.
Efter de tre krisåren i början av 1930-talet steg konsumtion och efterfrågan under de följande åren. Framtidstro och optimismen fanns där och för Lundgrens Eftr såg framtiden ljus ut. Efterfrågan på företagets lister och ramar ökade så märkbart att Clas Jakobsson bestämde sig för att bygga en helt ny fabrik. Sågdelen och hyvleriet hade stegvis byggts ut under 30-talet. Nu byggdes en fabrik i två våningar och med källarvåning. Stort och rymligt i jämförelse med den gamla, omoderna och nedslitna Lundgrensfabriken från 1917. Fabriken stod helt färdig sommaren 1939. En investering på 17'000 kronor.
1939 satsade Clas Jakobsson friskt och byggde en ny stor fabrik i två våningar, som är lager och kontorsdel i nuvarande anläggning.
När man påbörjade byggnationen anade man inte vad som skulle hända senare under året. Några veckor efter inflyttningen bröt det andra världskriget ut. Tyskland anföll först Polen och några månader senare anföll Sovjetunionen Finland. I april 1940 gick Tyskland till anfall på Norge. Kriget var inpå knutarna, många unga gustafsbor fick inkallelse till militärtjänstgöring med placering i Norrbotten, senare i västra Värmland. Många finländska krigsbarn kom till Gustafs där de placerades i familjer. Ransoneringar infördes för de flesta matvaror, kläder och skor mm. Bristen på bensin ledde till att, många bilar fick köras på gengas. En svår situation för människor och hela samhället.
Fabriken fick stängas, de sist anställda fick gå först, några ryckte in i militärtjänst, men de flesta stod utan arbete. De som kunde, fick gå till skogen för att hugga. Det höggs i Aspnäs och Hermanstägt. Efter 6 månader kunde tillverkningen återupptas. Men Clas kunde starta en ny tillverkning som hörde till kristiden. Al och björk fanns i rikliga mängden längs älvens stränder. De blev råvaror för tillverkningen av gengasved. Veden sågades upp i decimeterlånga bitar, torkades och "klövs" till träklotsar - och blev gengasved, som fylldes i säckar.
Hag Sven, Sven Eriksson från Storhaga framför sin taxibil, året är 1943. Han lät Joel Göransson bygga gengasaggregatet och montera det på sin första taxibil, en Pontiac.
På bilen monterades ett aggregat. I detta förbrändes de torra vedklotsarna delvis och avgav koloxid, som är brännbar. Gasen leddes till förgasaren där den fungerade som våra bilars bensinångor i motorn. Med detta system drevs bilar och bussar under 6 - 7 års tid. Visst förlorade bilarna mycket av kapaciteten. Det hände att passagerarna fick stiga ur och skjuta på i uppförsbackarna. Lägg därtill att åren 1941 - 43 var verkligt kalla, ner mot minus 40 grader. Många yrkeschaufförer fick problem med koloxidförgiftning.
Bortsett från ransoneringarna kom Sverige lindrigt undan kriget. Efter det halvår då fabriken stod still kom produktionen igång. Men liksom under första världskriget uppstod en brist på råvaror. Det ledde till att produktionen delvis fick ställas om. Man fick då skapa lister med det som fanns att tillgå, kanske lite enklare utföranden. Vid krigsslutet hade fabriken en intakt produktionsapparat, vilket gav ett visst försprång gentemot främst de nordiska grannländerna. Och vid krigsslutet 1945 steg efterfrågan snabbt. W A Johansson, firmans handelsresande, menade att de skulle ha kört utan större neddragningar. Hans påstående vittnar om de goda tider som då rådde efter krigsslutet.
När tillverkningen kom igång efter halvårsstoppet var en del arbetare på fabriken fortfarande inkallade i militärtjänst. Vissa var faktiskt inkallade i nästan två år. Då fick kvinnorna rycka in kanske för att rädda familjens hushållskassa. Det visade sig att deras noggrannhet passade mycket bra vid listtillverkningen. På 1970- 1980-talet var fördelningen män och kvinnor fifty-fiftiy på fabriksgolvet.
När det krigsdrabbade Europa kämpade för att bygga upp länder och städer kunde Sverige bygga vidare på industrier som fanns i landet. Vi fick därigenom ett industriellt försprång på de drabbade länderna. Industrier expanderade och efterfrågade arbetskraft. Stora invandrargrupper kom från bl a Italien och Finland. Hela 50-talet och större delen av 60-talet var en gyllene period för industrierna och hela landet.
Det innebar att folk i gemen hade pengar att investera och handla för. De kunde kosta på sig att sätta lite "guldkant" på tillvaron. Det gav listfabrikanterna och rammakarna flera goda år. I det skenet kan man också se Folke Tunanders satsning på att bygga ännu en listfabrik i Mora by 1951. Året därpå dog en av nyckelpersonerna inom listindustrin, Johan Anton Edenholm. Under ett 40-tal år utvecklade han sitt företag och byggde upp ett starkt varumärke. På 1930-talet hade han också öppnat lager i Stockholm.
Ny ägare blev May Bjurhäll och ny fabrikschef Patrik Myrén. Omgående tog han upp försäljningen till England och Amerika. 1946 hade Edenholm köpt ett hyvleri i Korsnäs. När Göteborgshyvleriet i Mora by blev till salu 1956, köpte Edenholms det. Göteborgs Guldlistfabrik hade då lagts ner. Till stor överraskning för ortsbefolkning och anställda köpte Firma Gustav Lundgrens Eftr 1958 Edenholms Guldlistfabrik med snickeri och hyvleri. Till en början betydde inte transaktionen speciellt mycket för de anställda. Senare gjordes en viss uppdelning av produktionen.
1958 lämnade Clas Jakobsson ledarskapet för "Förenade Guldlistfabrikerna" och sonen Stig övertog huvudansvaret för firman och blev 1961 dess VD. Efterfrågan på list från Gustafs var fortfarande stor, antalet anställda var 120. Amerikamarknaden vidgades och antalet återförsäljare ökade, men i förlängningen av den framgången fanns en viss hotbild. De väl bearbetade hantverksprodukterna från Sverige lockade till "kopiering".
I USA tog en del smarta affärsmän gustafslister och skickade över dem till Taiwan, som då var ett u-land. Där beställdes kopior att säljas på USA-marknaden. Med goda och läraktiga hantverkare som betalades med låga löner kunde inte svenska företag konkurrera. Det ledde till en krympande marknad för svensktillverkade lister. Här hemma hade de goda konjunkturerna drivit upp lönerna för lönearbetarna. Listfabrikerna, som tidigare arbetat med små marginaler, tvingades att hänga med om man ville behålla listmakarna.
Under 50-60-talen spred sig tillverkningen i hård- och mjukplast. De flesta föremål kunde gjutas i hårdplast och massproduceras. "Slit och släng" präglade perioden. De gedigna hantverken var på väg att försvinna då efterfrågan minskade kraftigt. Inom listindustrin försökte man mota utvecklingen med enklare tillverkningesmetoder. Så kunde man tillverka "guldlister" genom att belägga trälister (i trä eller grunderade) med plastfolier i guld och även i silver. Under en period kunde man gjuta handskurna spegelramar i hårdplast och spruta dem med guldfärg. Kanske inte någon större försäljningssuccé.
Under 1960-talet var det relativt goda år för listindustrin i Gustafs med sina två fabriker som konkurrerade sinsemellan om marknader, kunder och arbetare. Lundgrens Eftr sålde bra på amerikamarknaden, medan Gustafs List satsade på sverigemarknaden. Viss rörelse fanns i arbetarkåren och Gustafs List rekryterade arbetare från Nyköping där en fabrik lagts ner.
Den allmänna uppgången i landet orsakade stegrande priser på råvaror av skilda slag. För listfabriken gällde det priser på virket, på vilka det ställdes stora krav på kvalitet. Under tidigare decennier var det ingen större kostnadsjakt på virket, som köptes in i fallande längder. Normallängden på ramlister var 8 fot, d v s ca 250 cm. När bräderna kapats upp fick man avkapade bitar som inte klarade en ny listlängd. Avkapen var fortfarande av god kvalitet. Men de blev till spännramar för målardukar.
Det var ett slöseri med fint och användbart virke. På marknaden dök det upp enklare längdskarvningsmaskiner. Allan, fabrikschef, och brodern Stig Jakobsson, VD, satsade på en mera avancerad maskin. I maj 1962 stod första provexemplaret klart. Då hade de experimenterat under ett års tid och åtskilliga nattliga timmar (på Joels Bilverkstad) innan de var klara med utförandet. De sökte patent i Europa och Amerika. Såväl tillverkningen som försäljningen överläts på maskinfirman Fröberg & Sjöberg i Sundsvall.
Bilden visar en längdskarvad ramlist.
De sågformigt utfrästa kortlängderna matades in i maskinen sedan ändarna doppats i lim. Bitarna pressades samman under starkt tryck till lämpliga listlängder. De längdlimmade bräderna gjorde ett nytt varv genom hyvleriet innan de klyvna kom ut till profilhyvlarna. Skarvmaskinen betjänades av en man och kapaciteten var 50 bräder i timmen oavsett längd. Längdskarvning av idag är mycket vanligt inom trävaruindustrin.
Krisens orsaker var för höga lönekostnader, hela 63 % av omsättningen. Till svårigheterna bidrog att företaget arbetade på export och att tillverkningen hade betydande inslag av hantverk. Exporten hade en stark konkurrens från Östasien, främst Taiwan där företagets lister kopierades och såldes till halva priset. Företaget hade betydande lönsamhets och likvitetsproblem. Trots ett kapitaltillskott på miljonen var man på katastrofkurs 1974-75.
Brist på information från ledningen bidrog till uppköpsrykten (en konkurrent skulle köpa företaget). Bland de 90 anställda spred sig oron. I mars 1976 var krisen akut. VD Stig Jakobsson hade utan styrelsens hörande fört en prispolitik som inte var i överensstämmelse med kalkylerna. 2/3 av tillverkningen gick på export till Amerika och sålts till för låga priser. Styrelseordföranden Bror Cronborg försökta tona ner det hela medan VD:n fick avgå på egen begäran.
De anställda ville inte att företaget skulle säljas till en koncern, vilket ryktena gjorde gällande. De fackliga företrädarna markerade en positiv vilja till medansvar och engagemang i företagets vidare utveckling. Men mot villkor att de anställda får deltaga i den framtida planeringen. Åke Broms blev ny VD. Förenade Guldlistfabrikernas fyra delägare var beredda att sälja företaget till de anställda för den symboliska summan av 1 krona om man kunde finna någon form av kollektivt ägande, men de skulle också överta de befintliga skulderna. På detta sätt undveks konkursen och samtidigt inleddes en ny epok i företagets historia.
Så byggdes ett ’arbetarägt’ företag, som rönte stor uppmärksamhet i press och bland fack och arbetsgivare.
Läs mer om Förenade Guldlist.
Gustafs Industrihistoria
Gustafs Före 1900
Gustafs Industrier
