Övre raden: Slott Ernst Karlsson, Arne Gustafsson, Folke Tunander, Thors Viktor Andersson, Lars Nord, Bengt Gustafsson. Nedre raden: Göte Bodin, Elof Nyström, Tyne Johansson, Tore Tyllgren, Yngve Andren, Ernst Björk.
Om det goda virket i trakten var en förutsättning för den framväxande träindustrin i Gustafs så sinade naturligtvis tillgången ganska snart. Tack vare järnvägen kunde fabrikerna i Dalarna förse fabrikerna med lämpligt virke. På ett flertal platser främst i Siljanstrakten fanns flera sågverk, men även sågen i Korsnäs levererade virke till fabriken. Det var Folke Tunander som själv köpte in, ofta i samråd med Gunnar Eriksson i Falun. Den öppna godsvagnen ställdes upp på ett sidospår vid järnvägsstationen. Under en period var virkesbehovet så stort att det behövdes två järnvägsvagnar.
När en vagnslast med virke kommit in på stationen fick arbetare kallas ut för att lossa järnvägsvagnen. Det gjordes helt och hållet med handkraft. Virket kunde komma från sågverk i Vikmanshyttan, Vad, Vansbro, Vikarbyn m fl. Virket var l tums och 3/4 tums bräder i fallande längder, vilket betydde mellan 3 och5 meter. Några krav på virket var: fast, men inte för hårt, rätvuxet och helst harmoniskt vuxet. I största utsträckning skulle det vara kvistrent, fritt från sprickor och blånader.
Sågen och hyvleriet, som Andreas Tunander köpte 1913, låg 200-300 meter från järnvägen. För att lösa transporterna till och från järnvägen började han bygga en smalspårig järnväg (62 cm spårvidd). Järnvägen leddes in mot ett stort virkesmagasin. Men innan den ledde in där fanns en vändskiva. Därifrån kunde man växla in på ett spår mot Edenholms guldlistfabrik som därigenom kunde utnyttja spåret för transporter till och från järnvägen. På handdragna trallor drogs virke och gods till och från stationen. Lundgrens/Jakobssons fabriken fick anlita häst och vagn.
Trallorna drogs hem till fabriken och vidtog sorteringen av virket. In i virkesmagasinet var det ett dubbelspår som sedan med vändskivor ledde ut till olika bearbetningsplatser inom fabriksområdet. Sammanlagt blev det en spårlängd på 500 meter. På stora magasinets tre spår ställdes vagnarna upp. Magasinet var ihopbyggt med torkama. Där plockades lasten av, bräde för bräde, sorterades i bredder och längder. Och strölades på vagnarna. Ett skämtsamt begrepp för sorteraren var "list eller kvist". Naturligtvis krävde sorteringen mer kunskaper.
Virkessor teraren var en betydelsefull person. Med en snabb blick skulle han avgöra till vilken grupp brädet skulle sorteras. Det var Borgs Kalle Eriksson som var i besittning av kunskapema vid denna sortering. Listvirket skulle helst vara kvistfritt. I torken skulle fuktigheten tas ner till “under 10 %”. De kvistiga och kapade bräderna borrades och pluggades. innan de gick vidare till hyvleriet. Lite hårdare och tjurigt virke fick gå till tunna smålister och rundstav.
Bräderna var i fallande längder och det gällde att få ut det mesta av brädan. Ramlisten skulle ha en längd av ca 2,5 meter och byggnadslisterna så långa som möjligt. Avkapen kunde ta två vägar, dels till snickerifarikens behov av längder av inredningsstandard, de kortare fick bli virke till emballage. Det inkommande virket hade som regel en fuktighet av ca 15%.
Det längdkapade virket strölades (varje varv för sig och med mellanrum för att luften skall kunna cirkulera) på trallvagnar, som på räls kunde köras in i torken. Beroende på virkets fuktighet krävdes 2-4 dagar för får ner fuk tighetshalten till 7-9 %. Torkrummen värmdes med [hjälp oss med data här]. När torkningen var klar vidtog en ny sortering innan bräderna kördes till förrådet.
Allt efter brädernas dimensioner och kvalitet sorterades de in i hyllor för att "ligga till sig", d v s anpassa sig till rummets "klimat". Det kunde finnas upp till [hjälp oss med data här] hyllor med sorterade och väntande bräder, helt kvistrena, med kvist, med blånader o s v. Det var tidsbesparande inför näst steg att direkt kunna plocka ut den kvalite som behövdes. Principen var: "på rätt plats - rätt ämne - till rätt list".
Nu övergår transporterna från rälstrallorna till vagnar med gummihjul. I de välordnade listämnesförråden kunde klyvaren hämta ämnen till den order han just fått och transportera dem in till klyvsågen. Från ren manuell matning bräde för bräde utvecklades med åren en viss automatik med självmatande verk som kunde klyva upp till 6 bräder samtidigt.
Eftersom vissa lister var högre och bredare än 1 tum krävdes att skivtämnena limmades, för att få den bredd som fordrades. Tidigt användes varmlim en mycket tidsödande process. När vinylhartslimmet kom i marknaden underlättades arbetet avsevärt. Torktiderna kunde då komma ner till 10 minuter.
Listämnena har nu rätt längd och rätt dimension. Hyvlarna postas med ett antal profilstål, ofta tillverkade av kunnig verkmästare. Till en början av August Lenngren, kunnig smed i byn. Profilstålen monterades på kuttrarna som skulle ge listen dess rätta profil. Som en parantes kan nämnas att den hyvel som Wikström och Lenngren köpte på utställningen i Gävle 1901 var i bruk in på 1970-talet. Byten av lager och andra reparationer gjorde att den fanns kvar i hyvleriet i drygt 70 år. De sista åren användes den till hyvling av av byggnadslist och kilramslist.
Att hantera virket på rätt sätt är en svår konst som kräver stor erfarenhet. Från 1920-talet kom alla träföretagen att skaffa sig torkar som kunde ta ner fuktigheten på det virke som skulle användas till lister och snickerier. Ett mått är 10% fuktighet på det som kallas snickartorrt. Ofta arbetar man med ånga i torken för att processen inte skulle gå för hastigt. Då uppstod sprickor uti träet. Normal torktid 2-3 dagar för fura. Ädelträ, ek, rödbok mahogny lades i långtidtorkar med en torktid på upp till 4 veckor.
Att hantera virket på rätt sätt är en svår konst som kräver stor erfarenhet. Från 1920-talet kom alla träföretagen att skaffa sig torkar som kunde ta ner fuktigheten på det virke som skulle användas till lister och snickerier. Ett mått är 10% fuktighet på det som kallas snickartorrt. Ofta arbetar man med ånga i torken för att processen inte skulle gå för hastigt. Då uppstod sprickor uti träet. Normal torktid 2-3 dagar för fura. Ädelträ, ek, rödbok mahogny lades i långtidtorkar med en torktid på upp till 4 veckor.
På trallor kom virket in till fabriken. Det var då avlastat från långtradare eller kom det från järnvägsstationen där det lastats över från Järnvägsvagnar till trallorna som kördes på en smalspårig järnväg till fabriken. Trallorna sköts med handkraft vilket gick lätt tack vare medlut från järnvägsstationnen. Virket togs omhand och strölades i virkesskjulet. Sedan rullades virket till virkestorken efter det att det först fuktats upp i ånga. Successivt höjdes värmen i torken och fukten togs ned till 9-10%.
I maskinverkstaden bearbetades virket i olika moment allt efter fortsatt bearbetning. Där fanns ett antal befattningar, var och en med sin specialitet.
| Kapare: | Bräderna kapades i längder på 60, 80, 200, 240 och 250 cm |
| Riktare: | bräderna planhyvlades på bästa ytan |
| Klyvare: | bräderna sågades upp i ribbor |
| Justersågare: | |
| Fräsare: | |
| Limmare: | ribborna beströks med lim, lades samman och sattes i limpressen |
| Borrare: | stora kvistar borrades ur och pluggades med träplugg |
Fanérverkstaden: fanerarken, som levereras i stora balar, "sys" samman till lämpliga bredder, bestryks med lim och pressas på de riktade och planhyvlade skivämnena.
Monteringen: där de olika delarna till skåp, bänkar o dyl sätts samman, det kunde vara handtag, gångjärn och glas (5-6 mm med slipade kanter)
Ytbehandlingen: för att få den fina och hållbara ytan slipas, lackas, slipas, lackas de olika delarna innan de går till monteringen. Handstrykning eller sprutlackering med cellulosalack. Under en period låg bonarverkstaden i den gamla cementfabriken på sydsidan av järnvägsövergången.
Embaleringen: En viktig roll hade den som svarade för emaballeringen. Det handlade om sköra föremål som inte fick skadas under transporten.
Transporter: För långa transporter gällde järnvägen och då kunde trallorna och den smalspåriga linjen fram till stationen användas. Under en period hade företaget en liten gammal bryggarbil från Stockholm, den s k "Pisskuren" körd av Anders Boström från Naglarby. För längre transporter anlitades Albin Hanssons lastbil, på senare år Sigurd Bergströms långtradare. På 1960-talet inköptes en större lastbil, som kunde ta en större godsvolym.
Under flera decennier byggde inredningarna på lamellträ som sedan fanerades. Från mitten av 1960-talet skedde en stark expansion av företaget fram till mitten av 1980-talet. Den nya fabriken på området mot Backa byggdes 1967-68. 1976 stod ett nytt hyvleri och råvarulager färdigt. Och 1985 skedde en tillbyggnad på ca 2 000 kvadratmeter inrymmande personalutrymmen och modern utlastning under tak.
Nu var inriktningen dörrar och väggpaneler i amerikansk valnöt. Ofta var det specialbeställningar men med trä som den gemensamma nämnaren. Kraven på kvalitét och flexibilitet ökade. Stora beställningar till hotell, sjukhus och banker till företag ute i Europa. Under 1980-talet brandskyddat material, sk BF-panel till användning i många inredningar. Det är ett skivmaterial med stora möjligheter till design och nya former.
Harry Magnusson (f. 1919 i Storhaga) gjorde 40 år inom företaget med ansvar för emballeringen, en viktig uppgift när man arbetar med finpreparerade ytor. Ett stressande och ansvarsfullt arbete med passning av leveranstider, beställning av bilar och järnvägsvagnar. Det innebar ibland jobb på kvällar, nätter och helger.
Elis Gustavsson (f. 1918? i Naglarby) gjorde nästan 50 år i företaget. Nästan alla år på Bonarverkstaden där man gavprodukterna den fina ytfinischen genom slipning, lackning, putsning och polering. Som mest arbetade 5-6 man på bonarverkstaden. Mellan 1957 - 1968 fanns bonarverkstaden i den nybyggda fabriken.
Gerhard Gustafsson/Solfbergs (f. 1927 i Ovanbäcken) hann med 51 år i företaget. Började som 15-åring och springschas, bl a med uppgift att bära ut lönekuverten med pengar i till arbetarna. Fick pröva på de flesta arbetena på fabriken: på maskinverkstaden, bonarverkstaden, som ihopsättare och som resemontör.
Elof Nyström (f. 192? i Rommehed) 46 år i företaget de flesta åren i hyvleriet som hyvelmästare. I maskinverkstaden fanns ett stort antal hyvlar som skulle hållas i bästa skick. Stålen skulle slipas och hyvlarna ställas. Elov förberedde och lamellträet som skulle beläggas med fanér.
Edvin Johansson (f. 1932 i Backa) arbetade på transportavdelningen där han efterträdde Anders Boström och Sven Hedin. Fick ansvaret för lastbilen, modell större och körde ut inredningar över hela mellansverige. Till sin hjälp hade han Sven Erik Göras (fr Holen) och Göte Bertilsson. För Edvin blev det 32 år i företaget.
Göte Björklund (f. 1935 i Nordanberg/Björkled) Kom till företaget som hantlangare när hans far murade vid fabrikens tillbyggnad. Anställd blev han 1959 och blev kvar i 33 år. De flesta åren gjorde han på kontoret, på orderavdelningen och faktureringen.
Jan Cierzniewski (f. 1919 i Polen) Räddades mirakulöst vid ett torpedanfall mot hans båt i södra Östersjön i krigets slutskede 1945. Kom till Borlänge där han arbetade på en snickerifabrik i 5 år. Hade i unga år arbetet i snickerier hemma i Polen. Anställdes i företaget 1950. Arbetade där somsnickare, montör och uppsättare, sammanlagt under 34 år.
Martin Persson (f. 1918 i Mora by)
Arne Gustavsson (f. 1923 i Mora by)
Erik Gustavsson (f. 1919 i Ovanbäcken) 52 år i företaget
Martin Persson ( f. 1919 i Mora by) 25 år i företaget
Inredningarna konstruerades och byggdes upp i samarbete med beställaren Tunander fick med tiden kunder över nästan hela landet. Erik Dahlgren på kontoret var den som fick resa ut till beställaren, diskutera behovet, ta mått och diskutera utformningen. Åter till kontoret upprättade han ritningar och förslag. Klädd i sin vita arbetsrock kallades han "Dr Dahlgren". Ursprungligen kom han från Sala och fanns med på Henning Petterssons nybyggda fabrik (Gamla Tunanders) omkring 1920. Tillsammans med verkmästarna upprättades detaljritningar varpå produktionen kunde sättas igång.
När produktionen var fullbordad gick den med tåg eller lastbilar till beställaren. Där väntade 2-3 av företagets montörer. På 1920-, 30- och 40-talet var det efter en tågresa från Gustafs. Då hade de fraktat med sig en stor verktygslåda som innehöll en mängd verktyg som behövdes för jobbet Bland montörerna kan nämnas: Valentin Gustafsson Ovanbäcken, Elses Herman Andersson Lisselhaga, Erikhans Alrik Gustavsson Solvarbo, Jakobs Sven Gustavsson Bodarna, Göres Gustav Hansson Ovanbäcken, Eugen Mattsson Enbacka, Jan Cierniewski Borlänge. Periodvis arbetade Gerhard Gustavsson Ovanbäcken, Martin Persson Mora och Harry Magnusson Storhaga som montörer.
Lådor till radioapparater, systembolagsinredningar, bankinredningar till Sparbankerna, Ritbord och inredningar till Aseas kontor, kasettdiskar till urhandlarna, skåp till stela stärkkragar. Under krigsåren på 1940-talet fick företaget beställningar från Försvarsmakten. exempelvis skidstavar, tältkaminlådor, lagerinredningar till förråd, kontorslådor till försvar i fält.
1926 - 28 inleddes ett samarbete med KF, Kooperativa Förbundet. Ett samarbete som kom att vara många år främst med Nore Gabell, som var chef för deras inredningsavdelning. Tunanders kunde lägga bud på ett hundratal KF butiker runt om i Sverige och i Stockholm. Det var ett fruktbart samarbete som gav ett mycket gott resultat för Tunanders. KF arbetade med s k standards och serierna blev många. KF hade egna arkitekter som ritade hela affärsanläggningar och varuhus där det bara var att plocka in hyllor, skåp och inredningar från Gustafs.
Han var en bra chef, mån om sina arbetare. Kom med blommor om någon varit sjuk. Ordnade familjeutflykter för anställda och deras familjer. Ofta fanns det julklappspengar i lönekuvertet till julen.
Folke drabbades av stroke när han fyllt 70 år och dog sedan vid 78 års ålder. Företaget övergick sedan i barnens ägo: Monika f. 1936 och Dag (f. 1937).
Några begynnelselöner:
| 1933 | 30 öre/tim 15 öre/tim för nybörjare |
| 1944 | 90 öre/tim |
| 1945 | 1.18 kr/tim |
| 1967 | 10 kr/tim |
| 1992 | 73 kr/tim |
...
Intervjuer
Pågående Dokumentation