Dalarna har genom Sveriges historia spelat en stor och viktig roll. Hit kom Engelbrekt för att få hjälp mot utländska krafter. Hundra år senare kom Gustav Eriksson Wasa i samma ärende. Båda fick det stöd de begärde, dalfolket drog ut i strid mot inkräktarna. Gustav Wasa återvände senare för att straffa ledarna som inte oförbehållsamt stödde kungen. De fick plikta för sitt motstånd och avrättades.
Kartan nedtill är från 1732 och är begränsad till den del som benämndes Bergslagen. Dalarna ligger norrut, det började vid älvarnas möte i Gagnef. Där börjar Dalarna, kartan omfattar den del som då liksom nu kallas Bergslagen, Öster- och Västerbergslagen på var sin sida om Tunaslätten över vilken Dalälven flyter fram.
Den tidens vägar var enkla och primitiva som på bilden kantade med gärdesgårdar som "skyddade" åkrarna mot boskapen som kunde röra sig fritt. Under somrarna fördes de till fäbodar på skogarna där de kunde beta fritt.
Fram på vägarna färdades forkarlarna med häst och vagn mot Mälardalen, till Stockholm tog det en vecka. Vintertid kunde de tunga fororna köras, ofta med risk för isar som inte bar. På kortare avstånd forades kol och malm till bruken där det tillverkades järn eller renad koppar. Ett strävsamt liv för människor som skulle leverera skatter.
Kommmentar till kartan:
Under 1700-talet infördes bestämmelser om inrättande av gästgivargårdar, som skulle finnas med visst avstånd till nästa. Alla byar med ett hus har en gästgivargård. Även om stavningen på byarna kan vara lite annorlunda kan du säkert känna igen bynamnen.
Vissa hus har tre kronor på taket. De markerar att huset är en kungsgård. Du hittar en i Falun, en i Silvberg, en i Säter, en i Avesta och två i Husby. En kungsgård vid kyrkan och en vid Näs.
(Av någon anledning är älven mycket dåligt markerad genom Gustafs, från Uppbo upp till Torsång.)
Två fjärdingar i Tuna socken avskiljs och blir GUSTAFS - en 1700-talssocken.
Gustafs blev egen socken 1776 då man avskilde sig från den stora Tuna socknen. Det hela välsignades av dåvarande kungen som också gav socknen sitt eget namn, Gustaf. Tuna var en stor socken, dominerad av ett stort slättland med omgivande berg- och skogstrakter. Över den stora, öppna slätten flyter Dalälven fram och tar emot några biflöden bland annat från Tunaåarna och Runn. Gustafs utgör den södra delen av Tunaslätten. Liksom i övriga Tuna var jordbruket den viktigaste näringen.
Gustafs var ingen isolerad bygd. Genom socknen löpte Kungsvägen och målet var förstås Kopparberget, en gång landets verkliga “guldgruva” som genererade pengar till 1600-talets Stormaktssverige. Kopparvägen mot Västerås och Europa gick genom Gustafs. Närheten till gruvan och till järnbruken betydde skatteleveranser av kol och forkörningar. Det var ett sätt att betala sina utskylder, skatter, till kronan/staten.
Vid den här tiden klarar man mycket hushållets behov själv eller med hjälp av någon därhemma i byn. Genom saltning, torkning och rökning kunde man klara matvarorna under viss utsträckt tid utan att de förstördes. Saltet var en nödvändighetsvara som man måste köpa in. Det enda överskott man kunde saluföra var smör och rökta varor främst korv. Korven fördes med forkarlarna till Gävle, Köping, Västerås eller Stockholm, där den salufördes som Bergslagskorv.
I Gustafs fanns mycket få krono- och frälsejordar, som för övrigt var skattebefriade. Den tunga beskattningen låg på bönderna och deras skattejord. Dessutom skulle varje arbetsför person betala mantalspenning, en personskatt. Förutom dessa grundskatter skulle bönderna svara för rotering, d.v.s. skyldighet att betala och utrusta soldater till landskapets regemente. Till det kom skolrotarna med uppgift att bygga och underhålla skolor och betala lärarlöner. Skattepersedlar var ett begrepp som betydde leveranser av produkter till kronan. De ingick i grundskatterna och kunde till en början levereras in natura, men kunde senare inlösas i pengar. Den tunga beskattningen låg alltså på bönderna och deras jordinnehav.
Hästen hade stor betydelse för bondens ekonomi. Med den kunde han ta hem de nödvändiga pengarna till skatter och levererans av de skattepliktiga persedlarna. Vintern var ingen viloperiod, då skulle kolningen göras och då skulle leveranserna göras och då kunde körarna ta tunga laster. Bönderna kunde komma ut i Mellansverige, till Gävle, Köping, Västerås och Stockholm. Det var långa sträckor på 10 mil till de första orterna och mer än det dubbla till huvudstaden. Det var resor som tog flera veckor. Mera rutinmässiga foror gick med koppar från kajen i Enbacka till Avesta där kopparn renades.
Abraham Abrah:son Hülphers skriver "DAGBOK över en RESA igenom de, under Stora Kopparbergs Höfdingadöme lydande Lähn och Dalarne år 1757"
I Naglarby löper vägarna samman
Han konstaterar att
Naglarby är en knutpunkt. Där löper vägarna samman från Gagnef,
Norrbärke, Säter och Torsång och Falun. Han noterar också avstånden till
orter i omlandet; till Uppbo 1 3/4 mil, till Vålängarne 1 1/4 mil, till
Säter 1 1/2 mil, till Rusgården 1 1/4 mil, till Falun förbi Torsång 2
1/4 och till Båtsta 1 1/2 mil.
Säters län och Tuna socken
Han beskriver indelningen av
Tuna socken med en Ovanbrodel och en Utanbrodel, med Tunaån som
skiljelinje. Utanbrodelen har fem fjärdingar: Hesse, Skärsjö, Morbygge,
Nyboda och Silvbergs fjärdingar. Häradsting hålls i Buskåker höst och
vår. I socknen föds årligen 260 - 300 barn och det dör mellan 180 och
200 - utom de år då någon smittsam sjukdom härjat. Alltså en mycket hög
barnadödlighet.
Enbacka Capell färdigbyggt 1644
I Holm finns löjtnants-
och fändriksboställen, i Mossby ett underofficersboställe och två i
Solvarbo. Enbacka kapell började man bygga 1633 och det fullbordades
1644. Det predikades varannan söndag, omväxlande i Silvbergs och
Enbacka kapell.
Klädedräkt
Karlarna har svarta och bruna kläder, grå
vallmars samt en del blå friströjor. Slokuga hattar eller nedsläppte är i
allmänt bruk. Kvinnorna bär till högtid svarta och bruna klädeströjor
och kjortlar. Några bär friströjor och huvudet täcks av ett huvudkläde
så kallat huckle.
Tuna Minne 1743
I den ger Prosten Magnus Abraham Sahlstedt
ut ett stort verk om St Tuna. Det skulle dröja ännu tre decennier innan
södra delen av Tuna socken (Gustafsdelen) bildade egen socken och
församling. I Tuna Minne finns därför beskrivningar som rör Gustafs.
Han berättar om de landsvägar som allmänt kallas kungsvägar och som
kommer från olika landsorter. Då räknar han först den som kommer från
Stockholm, Uppsala, Västerås, Hedemora och Säter. Vägen kommer in vid
Ljusterbäcken och går sedan genom Solvarbo, Backa, förbi Enbacka kapell
fram till Naglarby. Då har man åkt fem fjärdings väg från Vålängarna.
Han säger att i Naglarby finns en väl anlagd gästgivargård och av
hederligt folk väl hållen.
Vägen förbi Naglarby över Torsång, Aspeboda till Falun
Vägen
från Naglarby delar sig i två stråk, ett som går rakt till älvbrädden
vid Torsång färjeställe, vidare över Aspeboda till Falun, en sträcka på
två mil. Den andra vägen går i någon krok förbi Svärdsjö, över
Rommeheden och Tunagatan förbi kyrkan och fram till Bro gästgivaregård,
avstånd tre fjärdingsväg. Från Kungsvägen vid Naglarby går en stor väg
till Nyboda färja och mot Skedvihållet och vidare mot Husby och Gävle.
Från Tuna kyrka går vägen över Rommeheden, en stor stråkväg mot
Hovgården. Därifrån går en mindre väg till Grängshammar.
Vägar mot Norrbärke och Köping
Stora vägen går vidare till
vänster förbi Skärsjö, över Heden förbi Sörbo, Mossbysjön och till
Silvbergs kapell. Vägen fortsätter sedan över Bommarsbo förbi Norrbärke
och Söderbärke kyrkor och vidare till Köping. Till denna väg på Heden
kommer en stor väg från Falun och Torsång över Naglarby. Från Silvberg
går en väg över Marken till Säter och vidare till Hedemora. Som synes
ligger det ett vägsystem som vi lätt känner igen även i våra dagar.
Morbygge och Nybodafjärdingar
Sahlstedt ger förklaringen
till namnen att det kommer sig av byn Mora som ligger mitt i fjärdingen.
Fjärdingen har sju kyrkrotar. Nyboda förklaras med ordet nybyggen, som
gjorts för 200 år sedan, och att där tidigare varit fäbod och betesvall.
Nybo fjärding tillhör liksom Morbygge fjärding Enbacka kapellag. Han
förklarar också sägnen om kapellets placering, att de var oeniga om var
kapellet skulle ligga. Man slängde en enbuska i älven och där den flöt i
land skulle kapellet byggas.
Omkring 1850 sitter andre lantmätaren Fredrik Israel Sundwallson på sin gård Carlberg utanför Borlänge och skriver på den utredning han gör om Gustafs socken. Han lyckas kanske inte helt eftersom han året därpå får en uppmaning att komplettera utredningen med en karta över skogarna. Som källor använder han prosten Sahlstedts Tuna Minne, som utkom 1743 och Abraham Hülphers Dagbok från 1757 vad gäller de historiska delarna. Han samlar in statistik från Kronofogdens och Häradsskrivarens räkenskaper, som han redovisar i prydliga tabeller. Originalet av denna rapport finns på Lantmäteriverket i Gävle.
Inledningsvis berörs socknens beskaffenhet, dess ålder och företräden. Han skriver om ättehögen mellan Naglarby och Gruvby och den lerkruka med ben man fann där år 1725. Även om det inte fanns någon järngruva inom socknens gränser anser han att socknen likväl kan räknas till det gamla ”Järnbärarland”, som omnämnts l030 och 1177. Socknen har också varit mötes- och exercisplats för Dalregementet då dalfolket dragit ut till försvar och bidragit till fädernelandets räddning ur andligt och politiskt förtryck.
I fastdomar och synebrev från 1399 fram till 1513 finns namn på nämndemän och landssynemän från flera byar, som Färjeby, Solberga, Naglaraby m fl. I ett gåvobrev från 1464 gör Riddaren Ingel Jönsson en donation som upptar Haga, numera Storhaga och Lisselhaga. I en arvsskifteshandling från 1490 mellan Peder och Mats Drake och deras moder omnämns en ”gaardh i Naglaraby”.
Vad gäller växtligheten så överensstämmer den med vad som finns i mellersta Dalarna i allmänhet. Han konstaterar att vid allmogens gårdar ser man väl ett och annat äppelträd och tillägger ”men de tycks mestadels vara ett slags lockande frihetsträd för ungdomens självsvåldiga snatterier”. Utom när nordanvinden ilar över den vida Tunaslätten är det behagligt varmt att bo i Gustafs.
Vid anblicken av den odlade slättbygden liknar han den vid ett vatten i oregelmässig dyning efter en storm. Med undantag av några mindre slätter så har landskapet små kullar och jordryggar som luta år olika håll mot måttliga dälder och smådalar. Och ”öfverallt har plogen manat jorden till skördarnas wälsignelse.” Långt behöver man ej färdas för att njuta av Dalälvens sköna stränder och kasta blick över den stora Tunaslätten till de vågformiga skogåsarna vid Gimsbärke och Djurmo klackar.
1780 bodde 1502 personer i Gustafs och vid årets slut 1850 fanns det 2 363, en icke obetydlig ökning. Det förklarar han bero på vaccinationen och en allmänt förbättrad hälsovård. Men dödssiffrorna hade också stigit beroende på ”den sedan ett halft sekels inrotade fyllerilasten”. Men enligt prästerskapet hade fylleriet avtagit under det senaste decenniet. Sedan 1839 finns inga upptagna som dött i smittkoppor.
I socknen fanns 404 par, 50 änklingar och 163 änkor. Ogifta över 15 år: 404 män och 400 kvinnor, skolbarn under 10 år: 65 gossar och 71 flickor. Matlagens antal var 420 av vilka 82 ansågos välbärgade, 2006 bärgade, 117 någorlunda bärgade samt 115 fattiga. Det fanns 7 gifta par och 5 änklingar backstuguhjon samt sammanlagt 27 inhyseshjon. Av riddarskap, adel och borgerskap fanns ingen bosatt inom socknen.
I fysiskt hänseende kan ”ej så få kraftfulla gestalter kunna uppvisas”. Kvinnorna utmärker sig fördelaktigt genom reslig och smidig växt. De har ett ovalt ansikte med högvälvd, öppen panna och blåa strålande ögon. Solvarbos invånare är sedan gammalt omtalade som synnerligen storväxta och än idag ser man bland dem resliga gestalter, allt enligt författare Sundwallson.
Allmogen nyttjar ingen utpräglad klädedräkt. Kvinnornas kyrkdräkt består av svarta tröjor och kjolar, vita huvudkläden och svarta halsdukar, eller mössor (svarta eller ljusblå, med vita eller blå stycken därunder) och vita halskläden. På vintern bär både män och kvinnor skinnkläder. Annars är vadmal och kläde allmännast i bruk.
1793 hade församlingen fattat ett beslut ”att för evinnerliga tider bortlägga allt bruk, icke allenast af sidentyg, hvilket här till inäfdor och halsdukar af qvinnfolken tillförne brukadt warit ... derjemte alla dyrbara färger, erkannerligen cochenille, äfvensom alla slags knappar och spännen samt alla andra skotyg än skor af barkadt läder med remmar uti.” Men man gör ett undantag för högtidliga tillfällen och dessa är för brudfolk, vid ting, marknader och kronostämmor.
Lite elakt anmärker Sundwallson att beslutet inrymmer så många undantag, att inga andra tillfällen fanns kvar där lyx inte fick förekomma och tycker att gudstjänsten ändå borde funnits med vid uppräkningen av högtidliga tillfällen. Och så finner han det märkligt att församlingsborna avsade sig bruket av knappar och spännen, när så många sedan långa tider som binäring sysslade med tillverkning av knappar.
Åkerbruket är huvudnäringen, den lättskötta och väl uppbrukade jorden ger bättre förutsättningar än på många andra platser i Dalarna. Cirkulationsbruket begagnas allmänt och en åttondel av den odlade jorden plöjs årligen upp och gödes. Havren är det vanligaste sädesslaget, 1900 tunnor sås årligen, av råg endast 155 tunnor och av potatis 360 tunnor. Lin, hampa och humle odlas till husbehov.
Vanligaste brukningssättet är: träda, höstsäde, 2-3 års vall och 2-3 års vårsäde, i nämnd ordning. På senare tid har också allt fler insett nyttan av tröskverk, många har skaffat sig och de betjänar också grannarna. Några naturliga ängar finns inte längre, de besås med klöver (alsike) och timotej. Ängarna har dikats ut och lagts under plogen. Till någon del återfinns den ännu ej uppodlade marken på Hedslätten.
I förhållande till åkerbruket är boskapsskötseln ringa.
Betesmarkerna ligger så avlägset från bolbyarna att endast smör, ost
och mesost kan forslas hem från dessa fäbodar. Dessa är spridda på de
ännu oskiftade Tunaskogarna. De är spridda på många ställen. Små stugor
och fähus är uppförda på fäbodarna.
Bergslagskorv från Gustafs till
Stockholm Forkörningar av bergsprodukter och köpmannavaror är mycket
vanliga. Lantmannaprodukter som smör och korv tillverkas och köps även
upp för avyttring i Stockholm. Det ger en god biförtjänst. En icke
obetydlig del av den s k Falu- eller Bergslagskorven kommer just från
Gustafs socken. Allmogens hästar är av den vanliga inhemska rasen och är
i allmänhet vackra och välhållna.
Gelbgjuteriet, främst av knappar, har länge varit en binäring bland ortens allmoge, men har avtagit på senare tid. Kolningen är obetydlig och kommer att minska ännu mer sedan utskogarna under det pågående storskiftet avverkats och hemskogarna ger knappst mer än gårdsbehovet. Sundwallson ser med grämelse sträckor på flera mil i Tuna, Gustafs och Säter som bränts av genom svedjande. Han önskar att tillsynen skall bli bättre och att åklagare ser till att författningarna efterlevs.
Socknen underhåller 2:5 mil väg samt färjan vid Gustafs kyrka. Den gamla älvbron byggdes 1793 och den förstördes vid den höga floden 1816. Färjan skall dock snart försvinna eftersom den senaste riksdagen beviljade ett amorteringslån på 4 000 Rdr Banco till brobygget. Kronoskjuts uppbådas mestadels till transport av krut från Klosters bruk till Bergslagerna i mellersta Sverige.
Barnen undervisas i en fast skola, invigd 1848. Läsetiden är ca 7 månader årligen. Koppympningen ombesörjes av klockaren. Fattigstugu finns ej i socknen. Fjärdingsmannabefattningarna går i tur mellan socknemännen. Kyrkans grundläggning påbörjades den 12 juni 1765 och under loppet av 1767 fullbordades tornbyggnaden och inredningen. Den nya begravningsplatsen, vackert belägen utmed landsvägen invigdes 1816.
Karta från 1879, Järnvägsnätet byggs ut. Den röda linjen visar SDJ (Södra Dalarnas Järnväg) järnvägslinje och den gröna BJ (Bergslagsbanan). Dom blå prickarna representerar stationer/hållplatser
1881 invigdes järnvägen i Gustafs, som ett delmål i byggandet av järnvägen från Krylbo till Borlänge/Domnarvet. Forna tiders resor till huvudstaden med häst och vagn tog nästan 5 dagar. Nu förkortades tiden till ca 5 timmar. Järnvägen kallades SDJ (Södra Dalarnas Järnväg).Visserligen fanns möjligheten från 1859 att med ångbåten från kajen i Enbacka via Falun, med GDJ (Gävle-Dala-järnväg) till Gävle och Stockholm under dagen.
BJ (Bergslagens Järnväg) byggdes ut från Falun till Göteborg (streckade linjen). Efter några års stridigheter byggdes järnvägsstationen i Mora by och vidare byggdes 2 anhalter, en i Solvarbo och en i Svärdsjö (kallades Naglarby anhalt). Det var enklare på- och avstigningsperronger i träkonstruktioner. Märk väl att socknen kallas Gustaf. Järnvägsstationen blev av stor betydelse för den industriella utvecklingen i Mora by och Gustafs. I skogarna söder om järnvägen fanns det fina virke som var en annan förutsättning för träindustrins utveckling.
Från det statiska samhället, som präglar inledningen av 1800-talet blåser förändringarnas vindar. För böndernas del börjar det redan med storskiftesreformen omkring 1815. Avsikten var att sammanföra skiftena till större enheter. Genom upprepade arvsskiften var jordarna uppdelade i många smala tegar och det ville man nu råda bot på. Skogarna var fortfarande allmänningar där man fritt kunde resa sina milor för att få fram sitt skattekol. Det dröjde fram till 1860-talet innan skogarna skiftades.
Från det att skogen tidigare använts till byggenskap, vedbrand och till kolning började skogen vid mitten av 1800-talet få ett ökat värde. Sågverken efterfrågade virke för export till bl a England. Här i Dalarna fanns en tid då Sveriges största sågverk fanns i Korsnäs, ett annat stort sågverk låg vid Domnarvet. Där samlade man upp det timmer som tidigare gått till Falu gruva. Men man skall komma ihåg att energin fortfarande fanns vid de vattenfall man kunde tämja. Det skulle dröja till slutet av 1800-talet innan ångmaskinen kom till användning inom sågverksindustrin.
Sågverket vid Domnarvsforsen med ångbåt som drar en pråm lastad med sågat virke
Förändringens vindar blåste inom många områden. Under andra delen av 1800-talet drabbades många små orter av bruksdöden. Många hyttor och hammare fick läggas ner, avsides liggande, med låg kapacitet och med dåliga transportmöjligheter. Det som drev på utvecklingen var anläggandet av ett större järnverk i Domnarvet på 1870-talet. Skogen hade fått ett ökat värde och när timret hade avverkats kunde man göra papper av klenare skogsvirke. Det ledde till att Kvarnsvedens Pappersbruk kunde starta omkring 1900.
Ångbåten Falun (med skovelhjul) på älven nedanför Gustafs kyrka omkring 1855
Ångbåtar och järnvägar tar ångmaskinerna i bruk. Tekniken tas först i bruk i England under 1800-talets två första decennier. Redan vid mitten av seklet hade ångmaskinen tagits i bruk vid transporter till lands och till sjöss här i Sverige. Vid mitten av 1850 talet lägger den första ångbåten “Falun”, en skovelhjulsångare till vid kajen i Enbacka. I slutet av samma decennium nådde järnvägen från Gävle till Falun. Världen vidgades, gustafsbon kunde förflytta sig allt snabbare och kunde nå huvudstaden på en och samma dag. 1881 invigdes järnvägen i Mora by, Gustafs. Då hade Södra Dalarnes Järnväg (SDJ) byggt sträckan Krylbo-Borlänge.
När järnvägen nådde Gustafs skedde det inte utan strider. En strid gällde sträckningen genom socknen. En del bl a riksdagsmannen Anders Hansson i Solberga ville ha en sträckning mot Enbacka för att nå ångbåtsförbindelsen mot Falun. Nu vann den andra gruppen, kanske rädda om värdefulla jordar, och sträckningen drogs längs skogsridån. Så uppstod den nya striden: Skulle Gustafs ha en egen järnvägsstation? Bönderna och forkörarna var absolut emot en station. En sådan skulle ju ta av dem deras levebröd. Förnuftet segrade och Gustafs fick sin järnvägsstation som invigdes 1883. Dessutom tillkom två anhalter, en i Solvarbo och en i Svärdsjö (kallades Naglarby anhalt).
Naturligtvis blev järnvägarnas utbyggnad ett avbräck för forkörarna. Men samtidigt kom nya möjligheter i och med industrisamhällenas framväxt. Där fanns marknader med människor som inte odlade men som med reda pengar betalade för de varor man behövde. Ladugårdens djur blev allt viktigare för bonden. På många områden, genom avel, gödsel, växelbruk mm förbättrades avkastningen.
I byarna startades mejerier som tog till vara mjölken som transporterades till tätorterna. Slaktade djur kunde snabbt nå kunderna Genom importtullar kom man till rätta med konkurrensen från det nordamerikanska vetet. De som inte föll för skogsbolagens locktoner och sprit behöll sina skogar som blev allt värdefullare. En positiv bild för jordbrukarna alltså. Det relativa välståndet ser man genom alla de stora mangårdsbyggnader som byggdes vid tiden omkring sekelskiftet.
Gustafs Industrihistoria
Gustafs Före 1900
Gustafs Industrier