Nisse Göransson född 1922 och Allan Jakobsson född 1923, barnbarn till Gustav Lundgren, har några minnen från sin barndom och kan berätta om fabriken. Under de tidiga barnaåren bodde Nisses familj på fabrikens övervåning och Allans familj bodde på övre våningen i bostadsfastigheten.
När man kom in låg först ett sliprum. I ett smalt rum mot gamla posten fanns grunderiet. Längst in låg bronsrummet, i hörnet mot banken. Om man gick rakt fram gick Jonssons Algot och Loskinn Helmer fram och tillbaka och polerade lister, gick så att det blev märken i golvet. Till vänster i nuvarande museidelen, där stod verkmästarn och tre andra och jobbade. Sammanlagt var det 8-9 stycken och så ett par yngre som hjälpte till.
Allan: Jag brukade hjälpa till när jag kom hem från skolan, packade list å så där. När det var fint väder stod vi utanför och jobbade under det där taket. Det var grunderade lister som skulle gå till Göteborg. Helge i Färjeby hyvlade då list innan vi köpte listhyveln av honom. Han hade problem att få listen jämn, de där transmissionerna och remmarna gjorde att hyveln gick ojämnt och listen blev 'vågig'. Så gick väl hyveln för sakta. Möjligheten att ställa in hyvlarnas, kuttrar, som man kan göra idag, fanns ju inte då . Den som skötte hyveln var Sandahls Robert Andersson, han hade tidigare arbetat hos Lidéns i Säter.
Joel Göransson kom genom åren att bli hela bygdens hjälpreda. Han var
utbildad elektriker efter studier och arbete vid ASEA i Västerås.
Tidigt finns han med vid fabrikerna i Mora. Men han hade startat eget
vid flottbrofästet i Enbacka. Vid Spångbäcken öppnade han cykelverkstad
och började även bygga om gamla bilar till EPA-traktorer.
Åren före 1920 kom elektriciteten till bygden och det fanns mycket arbete för en elkunnig person. 1934 byggde han hus intill prästgården, med lägenhet på övre våningen och verkstad i markplanet. Han fick då ett bra läge uppe vid vägkanten av "riksvägen". Det började finnas fler och fler bilar och därigenom ökade möjligheterna att driva en bilverkstad. Han sålde också bensin från en "Texaco"-pump utanför verkstaden.
Joel gjorde en del insatser vid Lundgrens fabrik och blev med tiden medlem av Gustav Lundgrens familj. Han gifte sig med äldsta dottern Martina (t h). Yngre dottern Viola gifte sig med Clas Jakobsson, bondpojke från Naglarby, som fått anställning på fabriken som arbetare och säljare. Nisse och Allan är barnbarn till Gustav Lundgren.
Gustav Lundgren var en aktad och respekterad man, mån om sina arbetare och sin växande storfamilj. Redan vid 17 års ålder blev han missionsvän och var genom åren verksam i Gustafs Friförsamling, först som ledamot och sedan som ordförande. Under en lång period var han söndagsskoleföreståndare. Han spelade orgel och fiol bland annat i gruppen på bilden där de låter sig fotograferas i Säter omkring 1915. Han engagerade sig även i kommunens angelägenheter. Han var ledamot av kommunalnämnden, kyrko- och skolrådet samt pensionsnämnden.
Sånggrupp i Gustafs Friförsamling: Stående fr v: Farmors Viktor Hansson, Tilda Pehrs, Gustav Lundgren, Joel Pehrs, Åker Erika Hansson. Sittande: Ester Carlborg-Pehrs, Anna Berggren och Lydia Berggren.
Gustav Lundgren var en duktig träsnidare. Hans fästmansgåva till sin blivande hustru Anna finns utställd på Lundgrens i Mora by.
Barnbarnen Allan och Nils berättar vidare:
Våra tidiga minnen är från Säter där Gustav ägde Kristinegården. Där var vi och sprang på taken. Vi var väl så där 13-14 år. Morfar hade lämnat över fabriken till Clas. När han gjort det öppnade han ett glasmästeri och inramningsaffär i huset bredvid Stadshotellet. Där fanns det då också ett matställe, Idas Matservering. Idag är det på nytt en matservering just där. Gustavs affär låg då i vinkel mot den.
Gustav hade öppet året runt men vi var där mest på somrarna. Vi cyklade till Säter eller så åkte vi buss. Våra syskon var inte med så mycket. För oss var det ett privilegium att vara hos morfar och mormor. Det var lyckliga pojkår. Han lärde oss att fiska och att snickra. Och så fick vi hjälpa till så gott vi kunde. Vi fick hållas med de vassa knivarna och tälja så mycket vi ville. Vi tror att morfar litade på oss.
När han sålt huset i Säter byggde han ett hus ute i Lerviken där vi ofta höll till. Morfar var missionsförbundare, men det märktes inte speciellt på honom. Jo, han var ju alltid snäll och vänlig. Vi gick i söndagsskolan för honom. Den var i huset där Lambons hade affär. Morfar spelade orgel och fiol. Gustavs arbete utomhus och i köld gjorde att han fick reumatismen. Han magrade så att det blev bara skinn och ben kvar av honom. Han dog på ett reumatikerhem i Hultafors i Västergötland.
Clas Jakobsson, född den 17 september 1898 i Naglarby, Gustafs socken. Han kom till Lundgrens fabrik som arbetare och försäljare. Gifte sig med Lundgrens dotter Viola (Vivi). 1926 övertog Clas fabriken som ombildades till Lundgrens Eftr Clas Jakobsson. Han drev fabriken under ett 30-tal år innan sonen Stig övertog chefskapet och blev företagets VD 1961.
Jag blev kvar på fabriken i Mora, då hade fader Clas tagit över efter Gustav Lundgren. Företaget kallades då Gustav Lundgrens Eftr. Hyvleriet hade byggts upp och där fick jag lära mig hur man hanterar virke, hur det sågas, lagras och torkas. På den tiden var det mycket noga hur man torkade, vilka mängder och dimensioner. Från olika sågverk kunde man få skillnader på upp till 2 mm mellan den utlovade dimensionen. Det kan till en del ha berott på skillnaden mellan engelsk och svensk tum.
När vi fick hem virket på våren staplades det först ute för att lufttorka. Till midsommar togs det in och lades uppe under taket i hyvleriet. Där var det omsättning på luften genom maskiner och fläktar som snurrade. Det gjordes sortering av virket beroende hur kvistigt och hur hårt det var.
Virket strölades på rälsburna vagnar som sedan kunde rullas in i torkugnar. Där togs fukten ner till 8% för att när det sedan togs ur ugnarna stanna vid 10-12%. Virket skulle vara 3-sidigt kvistrent. Stock två var bättre än första stocken om man ville få ut ett bra listvirke. Arvid i Solberga (fader Clas yngre broder) körde med häst och vagn hem virket från järnvägsstationen. Senare kom traktorerna och tog över de transporterna från järnvägsstationen.
Man lärde sig känna skillnader i virkets fuktighet bara genom att ta i det. Jag fick också vara med på ytbehandlingen. Genom åren kom jag att vara med på varje moment och procedur av tillverkningen på fabriken. Det var en medveten styrning från Clas sida. Efter julen 1942 kom han och sa att jag skulle åka ner till Göteborg. Det var inte fråga om jag ville.
Det var ett bra år och väldigt värdefullt. Firman, som jag praktiserade hos, hade två chefer. Den ene av dem lärde mig mycket om stilar. Nästan var fjortonde dag var jag med honom ut på stan, till lumphandlare, till konsthandlare och muséer. I källare hittade vi många värdefulla saker som vi renoverade och tog upp till försäljning i affären. Jag blev kvar ett år i Göteborg där jag trivdes väldigt bra. Året var 1942.
Under krigsåret 1943 var det ont om jobb och många fick gå till skogen för att hugga ved. Jag var kvar i hyvleriet, jag skulle stå för nyheter i både färg och form. Det var ett sökande efter nya profiler och efterfrågan ökade efter krigsslutet. Jag lyckades få fram färgkombinationer och former som slog väldigt bra. Konjunkturen vände i krigets slutskede och efterfrågan ökade. De arbetare som varit inkallade återvände till sina arbetsplatser
Till viss del hade jag ansvar för produktionen och när verkmästare Strid slutade och gick över till Gustafs List, då sa far att nu får du ta hand om det här. Till fabriken kom Arthur Lenngren och tog över verkmästarjobbet. Verkmästaren var kvalitétsansvarig för ytbehandlingen. Kanske tröttnade Clas en del på verksamheten mot slutet av sin tid. Han var ju mer intresserad av trä och hyvleriet. Ytbehandlingen överlät han till andra medarbetare.
Det fanns kanske en annan och djupare anledning till att Clas "tröttnade" på sin livsgärning. En dag ställdes han inför faktum: två av fabrikens nyckelpersoner, verkmästaren Emil Strid och säljaren W.A. Johansson samt ett antal arbetare sade upp sig för att börja hos en ny konkurrent i byn. Folke Tunander med Gustafs Trä startade Gustafs List år 1951. Det måste ha varit ett svårt slag för Clas när två nyckelpersoner försvann. Emil Strid med sina djupa kunskaper om tillverkningsprocessen och med alla recept på färgblandningar. C A Johansson med hela kundkretsen i sin portfölj. När Gustafs List öppnat fanns det tre listföretag i Mora by: Jakobssons, Edenholms och Gustafs List. Under några år var Mora by Sveriges centrum för listtillverkning med sammanlagt ca 350 listarbetare.
Allan Jakobsson i intervju från sept 2004/Lennart Andersson
Försäljarens namn var W.A. Johansson (Walfrid Andreas).
Thu Apr 12 20:16:28 CEST 2012
Intervjuer
Pågående Dokumentation