Under årens lopp kom en hel del arbetare med utländsk härkomst att jobba på Tunanders. De flesta kom från våra nordiska grannländer. En med en annorlunda bakgrund var Jan Cierzniewski som påbörjat sin snickarutbildning i Polen och kom till Tunanders omkring 1950, först som snickare, senare montör och uppsättare. Janne var en dynamisk person med visst temperment. Så här berättade han om sin bakgrund och historia.
Från den 1 september var jag med i kriget 3 veckor, varefter jag blev tillfångatagen och transporterad till Stargard i Tyskland (stalag Il). Efter någon vecka i lägret skickades jag tillsammans med några andra fångar till ett gods för att arbeta som tolk. Jag arbetade även som traktorförare och fick delta i diverse andra lantbruksarbeten.
På sommaren 1940 blev jag omplacerad till en mindre stad, Giilzov som snickare. Jag hade lärt mig snickaryrket i min hemstad Bydgoszcz. I snickerifabriken i Giilzov jobbade några tyskar, vi var 2 polacker och 2 franska krigsfångar. Jag var kvar där till 1942. Fransmännen planerade en flykt, och ville ha hjälp av mej att förmedla ett brev till ett annat franskt läger, som var mycket hårt bevakat.
Men bevakningen i fransklägret var effektiv och jag ertappades av vakten. Hemliga Polisen, "Gestapo" tog hand om mig. Jag svimmade flera gånger under det svåra förhör, som följde och blev därefter placerad i Gestapofängelse i Swinemünde. Våren 1943 förflyttades jag till strafflägret Piliz Stettin. Där var förhållandena extrema, mycket sträng disciplin. Liggplatserna bestod av lite halm direkt på golvet och en filt.
Vid frukost fick vi ut en limpa på fem man. Den brödbiten skulle räcka hela dagen. Efter arbete mellan kl 06 och 19 fick vi en liter soppa. Inlåsta i stora oljecisterner fick vi arbeta med rengöring. Vilket lindrigt sagt var mycket smutsigt.
Lägret hette Neuengamme och låg utanför Hamburg. Förhållandena i koncentrationslägret var obeskrivliga, vilket jag hoppas och tror, att alla känner till. I mitten av april månad 1945 fick vi utrymma lägret och transporterades till Lübeck, där vi lastades på båtar. Jag hamnade på en båt, som hette Thilbeck.
Där blev vi drygt en vecka. Thielbeck var en fraktbåt med däck, där SS-vakterna stod med sina maskingevär, mellandäck och botten, där vi 3000 fångar fick trängas, ligga eller sitta direkt på golvet utan vare sig halm eller filt. Vi fick soppa kokad på rovor och saltvatten och en liten bit bröd en gång om dagen. Hur de sanitära förhållandena var, kan ingen föreställa sig. Stora tunnor utplacerades mitt ibland oss och var avsedda för våra behov.
Vi blev bombarderade av engelskt flyg. Vår båt fick 2 fullträffar och började genast sjunka. Trängseln för att kunna ta sig upp på övre däck var enorm och långt ifrån alla lyckades. Det finns inte ord för de fruktansvärda scener, som utspelades på båten, då den började sjunka. Övre däck stod f.ö. i brand. Jag befann mig på mellandäck och lyckades på något sätt ta mig upp på övre däck, varifrån jag hoppade i vattnet.
Jag tog sikte på en fyr, som jag såg en bit bort. Simmandes lyckades jag så småningom halvt medvetslös ta mig i land. Det har skrivits i en bok, att båtarna låg 6 km från land, men jag uppskattar mitt avstånd till land till mellan 3 och 4 km, eftersom vår båt, Thielbeck, låg närmast land av de tre båtarna. Vattnets temperatur var 11 grader. Omkring 90 personer blev räddade från den här båten. Av 800 polacker hade 22 klarat sig. Engelska soldater kom och tog hand om oss på stranden. Omkring 12 stycken av oss blev körda till sjukhus i Neustadt. Jag blev kvar där 2 veckor, varefter jag togs om hand av Röda Korset. I slutet av juni kom jag till Sverige.
Intervjuer
Pågående Dokumentation