Allan Jakobsson och Sandahls Robert Andersson
Ingenting tyder på att Lundgrens Eftr Clas Jakobsson hotades av nedläggning under krisåren. Efter 30-talets nedgång gick krisen mot sin kulmen under 1933. Då ökade arbetstillfällena och köpkraften stegrades. Produktionen i fabriken ökade och framtiden tedde sig ljusare. Clas Jakobssons köp av Helge Anderssons hyvel var bara början i hans strävan att tillverka egna lister för ytbehandling. Några år inpå 30-talet byggdes hyvleri och torkanläggningar i förlängningen av uthusen, bättre hyvlar köptes in. 1928 anställde han grannpojken från Naglarby, Sandahls Robert Andersson.
Anm Sandahls Robert Andersson, f 1906 i Naglarby hade drygt 40 år bakom sig i listindustrin i Mora. Han hade ett gott minne och kunde berätta om arbetet på fabriken, om tillverkningen och händelser. Han hade fyllt 90 år när han berättade detta och kanske minns han inte alla årtal helt rätt.
De första minnena från Mora? Ja, Mora var för mig i min barndom posten, järnvägsstationen och så några fabriker. Henning Pettersson från Våbäck hade byggt bankhuset i Mora strax efter världskriget. Hade snickerifabrik i Enbacka innan han byggde den fabrik, som låg alldeles vid järnvägsövergången och kom länge att kallas Tunanders. Andreas Tunander köpte fabriken år 1922, om jag minns rätt. Henning hade tog den efter en konkurs 1922. Efter tiden i Mora flyttade Henning hem till Våbäck igen och hade en liten fabriksrörelse där han tillverkade en del möbler och köksinredningar.
Omkring 1913 kom Edenholm flyttande till Mora. Han var från Värmland och kom flyttandes från Falun där ägde Fahlcrantz listfabrik och glasmästeri. Där hade han varit verkmästare, men när Fahlcrantz dog så övertog Edenholm fabriken. Falu stad kunde inte skaffa fram en tomt när han ville bygga en fabrik. Därför kom Edenholm med sina bästa arbetare till Gustafs och Mora, där han fått reda på att det fanns en ledig fabriksbyggnad. Edenholm byggde på fabriken som fick den stora vita brandgaveln med fabrikens namn påmålat.
Byggmästare Andersson var den som byggde på fabriken. Han var far till Edit och Engla, som sedan kom att sköta lönerna på Edenholms. Fabriken byggdes sedan till i flera omgångar, men problemet var att vid varje tillbyggnad blev det också en ny nivå på golvet och skyltar med ”Högre golv” eller “Lägre golv” fanns det gott om. Det innebar att det blev lite tung jobbat, eftersom man inte utan svårighet kunde transportera listerna på räls och trallor.
Med Edenholms flytt till Gustafs kom bl a Julius Sundström, en fin gentleman som bodde hos Edenholms. Med i flytten kom också Arvid Norberg, Ahlins, verkmästaren Viktor Viktor med sönerna Olle och Nils, Kalle Backström med flera. I byn fanns redan förgyllaren August Sandberg som arbetat på Nyléns nyss nedlagda fabrik. Sandberg bodde bredvid Lundgrensfabriken i en stuga som sedan revs.
1923-24 fick jag arbete hos Alfred Lidéns möbelsnickeri i Säter. Då hade Lidén tidigare haft ett snickeri och ett bryggeri Enbacka. Bryggeriet flyttade han till källarvåningen under dagens möbelhus i Säter. På övervåningen startade han möbelsnickeri. Där fick jag mitt första arbete. Vi tillverkade bl a ‘kronblomssoffor’. Det var ingen serietillverkning. Vi var väl fem man, var och en fick hämta virket i förrådet och sedan göra soffan från början till slut. Alfred var en trevlig och duktig karl. Han hade senare hjälp av sönerna Sven och Bertil.
Under den här tiden byggde jag på fritiden två likadana bilar. I Säter fanns Nisse Bennström som körde en del biltävlingar. Han frågade mig om jag ville bygga en bil åt honom, av trä på ett T-Ford-schassi. Det gjorde jag och samtidigt passade jag på att bygga en bil åt mig själv på samma ritningar. Den var låg därfram och hade ett spetsigt bakparti. Å, det var klart att man gasade på lite extra när man for genom byn därhemma.
Så flyttade jag hem till Gustafs och fick arbete hos grannpojken hemifrån Naglarby. Clas Jakobsson hade tagit över Lundgrens fabrik efter svärfadern. Men jag fick min första lön av gamle Gustav Lundgren. Jag hade då 75 öre i timmen. Vi tillverkade också ovala ramar. En av arbetsledarna var Karls Harald Karlsson från Gruvby. Han flyttade senare till Trollhättan där han övertog ett glasmästeri.
En stor artikel var fanerade trälister, som vi sedan klöv. Vi tillverkade också ovala ramar. De kördes upp med en överfräs vilket resulterat i ett antal kapade fingersnuttar. Jag såg till att fräsen monterades under arbetsstycket, som då skyddade från fräsens stål. Så småningom kunde vi såga tre arbetsstycken ur samma bräda. Så hyvlade vi list som fanerades med mahogny, masur eller flammig björk.
Vid den här tiden på 1930-talet var vi sju man på fabriken. Bland dem som arbetade där var Emil Stridh, som hade varit och jobbat i Norge, Loskin Helmer Gustavsson i Mora, Smens Gunnar Andersson från Grängshammar. Då inreddes också den stora vedboden till verkstad och hyvleri. Den värmdes med en stor plåtkamin. En tid köpte vi list av Helge Andersson i Färjeby, som skaffat en listhyvel. Den hyveln köpte sedan Clas av honom.
Förutom de fanerade listerna och ovala ramarna tillverkade vi serveringsbrickor. Och så gjordes en hel del inramningar. Hela tiden fanns ju den stora grannen och konkurrenten på andra sidan vägen. I Mora fanns också Göteborgs hyvleri, som låg på södra sidan av järnvägen. Där basade från början Alfred Lenngren men driften övertogs senare av hans son Verner. Deras lister levererades till Guldlistfabriken i Göteborg.
Mitt i Mora låg Sågplan. Dit kördes inköpt virke som sedan sågades upp. Till en början var det en ångmaskin som var kraftkällan innan elektriciteten kom till byn. Omkring 1913 köpte Andreas Tunander från Sellnäs sågen. När han kom hem berättade han för familjen att han köpt en såg. Pojkarna, Folke och Sune i 5-6 åldern, ville genast se sågen. De hade kanske sin uppfattning om hur en såg ut, men pappa fick berätta för dem att det var ett sågverk han köpt och att det fanns i Gustafs.
På 1930-talet var det dåliga tider i vårt land. Men jag tyckte inte det var så dåligt för oss på fabrikerna i Mora. Vi gjorde fanérlister som gick bra. Men en av fabrikens kunder, Förenade Guldlist Göteborg gick dåligt och arbetarna tog över. Men det gick inte ändå. Jag tror att Clas förlorade en hel del pengar på den affären, då det företaget gick i konkurs. Vi trivdes mycket bra och det var en ganska familjär stämning hos oss på Clas’ fabrik. Innan Clas byggde sin egen villa 1936 bodde han med sin familj på övre våningen i Lundgrens villa medan Gustav själv bodde på bottenvåningen innan han flyttade till Säter.
1939 flyttade ytbehandlingen in i den då nybyggda fabriken, den som sedan under de senaste åren blev lager och med kontorsdel på övre våningen. Hyvleriet byggdes ut vid den gamla vedboden. Som mest var vi väl 14-15 personer som arbetade i hyvleriet. Bland dem var Gerhard Pettersson, Gunnar Andersson och Tor Kalle från Solvarbo. För grunderiet svarade då Harald Bergwall.
Listprofilerna tillverkade vi själva. Jag köpte stänger från Vikmanshyttan och gick till Lenngrens August, som smidde ihop dem. Vi köpte compoundstål i långa stänger. August var hyvlare på Tunanders, men gjorde lite jobb på sin fritid. Sedan jobbade han hemma och sysslade med en del legosågning. Den sågen övertogs sedan av sonen Einar. August var en mycket duktig smed och skicklig på att härda stålen, en mycket svår konst. Senare kom snabbstålet i bruk. Med tiden tillkom ständigt nya profiler medan de gamla stod kvar.
När kriget bröt ut 1939 slog fabriken igen. Det var stopp i cirka ett halvår. Så var det också på Edenholms, vill jag minnas. Vi fick gå till skogen och hugga, vi var i Aspnäs och Hermanstägt. När fabriken startade igen var det stor efterfrågan på våra lister. Vi drog oss fram under krigsåren men vid krigsslutet 1945 steg efterfrågan snabbt. W.A. Johansson, vår handelsresande, menade att vi skulle ha kört vidare under krigstiden utan större neddragningar.
Det var viktigt att hyvlingen blev bra. Skruvade man inte till lagren ordentligt blev listen vågig. Men samtidigt riskerade lagren att gå varma. Sedan skulle listen slipas innan vi la på grunderingen. Grunden lades på i en maskin som Joel Göransson i Enbacka konstruerade. Uppstod det något tekniskt problem sa man: “Åk till Joel!”
Joel var en mycket mångkunnig man, trots att han ibland suckade: “Man får göra det omöjliga flera gånger om dan.” För fabrikens räkning tillverkade han också en pendelkap och en maskin som gjorde kilar till kilramarna. De finaste listerna gick igenom grunderingsmaskinen 3-4 gånger med mellanliggande slipningar, från början för hand och senare i slipmaskin.
Grunden man lade på bestod av krita och lim. Limmet var s k hudlim som vi köpte i stora kakor, som blöttes i vatten, kokades under det att vatten tillsattes tills man fick lämplig konsistens på limmet. Jag tror att hudlimmerna gjordes av kohudar. Bas på grunderiet var Harald Bergwall.
Vi fick en limpress och då kunde vi tillverka fanerade lister. För att hålla limmet mjukt och varmt innan de lades i press, lades de på uppvärmda zinkplåtar. Vi gjorde mycket lister med mahognyfanér, som vi köpte från något virkesbolag. Vanligt virke köpte vi från ASSI, från Siljanssågen i Mora, Kvarnsveden eller från Albert i Fu utanför Mora by. Virket kom på järnväg och då fick vi kalla ut några man för att lossa vagnen. Ofta kom Klocker Kalle med häst och vagn för att köra virket till fabriken och hyvleriet.
Under 50-60-talet blev det stor efterfrågan på handskurna förgyllda speglar. Mauritz Larsson från Lars Olssons i Naglarby skar en hel del, mest hemma. Andra som skar i trä var Knut Hedberg, Sverre Gustavsson och Joels Nisse Göransson. Förgyllningen med äkta guld fick endast en del göra, medan andra fick jobba med det billigare bladguldet. Edenholm hade duktiga förgyllare med från Falun bl a Nathanael Ahlin. Där fanns också August Sandberg, som kom från Stockholm tror jag.
Vi hade det ganska trivsamt på fabriken. Ibland gjorde vi utflykter. Paul Vikström var delägare i en båt, som gick med nöjesresor uppför älven och ut på Runn. Annars åkte vi med ångbåtarna Runn eller Najad. Det var utflykter med blåsorkester och festligt värre på resorna. Resor som gick till Hellmans ö och andra öar i Runn. Senare blev det bussresor till Malingsbo-Kloten och fisketurer till Dalstuga och Amungen för att fiska abborrar.
Robert berättade, Lennart lyssnade och skrev i mars/april 2000
Intervjuer
Pågående Dokumentation