Axel Wikströms ångmaskin från båten drog igång Gustafs första industri i Mora by.
En introduktionsfilm med hembyggdsforskare Lennart Andersson, 2009. Längd ca 1 minut.
Under 1800-talets sista decennium fanns vissa förutsättningar för en industriell utveckling. Det fanns en järnväg som kunde transportera varor till och från järnvägsstationen. Det fanns rese- och transportmöjligheter. Inom räckhåll fanns en mycket fin skogsråvara. Efter att skogarna skiftats ägde bönderna sina skogslotter och var säkert villiga att sälja timmer. Och det fanns tillräckligt med arbetskraft. Det som saknades var en energikälla som kunde driva de nya sågarna. Även om man vid sekelskiftet höll på att bygga kraftstationer i forsarna vid Borlänge och Domnarvet skulle det dröja fram till 1917-18 innan elektriciteten kom till byn. Och kanske saknades också idéer hur de många möjligheterna skulle kunna tas till vara.
Ångbåtstrafiken på älven och Runn var livlig omkring sekelskiftet. En av de många skepparna med egen ångbåt var Axel Wikström, som hade köpt sig en gård i Färjeby. Som så många andra körde han fraktgods mellan Runns och älvens många bryggor. Men den trafiken kunde upprätthållas endas vid fritt vatten, från maj t o m oktober. Resten av året kunde ångbåten inte användas. Men ångmaskinen var inte beroende av årstiderna. Den kunde ställas var som helst och vid vilken tid som helst.
Axel plockade ur sin ångmaskin och transporterade den till Mora by. Där byggde han ett träskjul i vilket han installerade båtens ångmaskin. Året var 1896 och Gustafs hade fått den första industribyggnaden, om än i största enkelhet. Där tillverkade Axel bl a bräderna till drickskaggar som användes som förvaring för öl och svagdricka. Men det var pärtspäntning som visade sig vara mest lönsamt. Området hade han fått arrendera av bönderna i Mora. Pärt tillverkades som taktäckningsmateriel. Rakspäntade träkubbar av 30-40 cm längd klövs/späntades till ca 5-10 mm tunna träplattor. Pärten spikades sedan skiva för skiva till ett tätt och ganska varaktigt tak. Ett bra alternativ till tegel. Under en kort tid fanns i Mora by en cementfabrik som tillverkade cementtegel som inte blev någon större succé.
Nu var väl pärt ingen vara som man skickade vidare på järnvägen. Ofta var pärtspäntningen en tjänst som man köpte för att förbättra husen därhemma på gården. Och själva råvaran kunde man hålla sig med själv. Mora var en knutpunkt för de flesta av bygdens bönder. Där passerade man på väg till och från utskogarna som fanns söderut i Silvberg. Vägen dit gick genom Mora by. Och då kunde man ju passa på att samtidigt skaffa sig taktäckningsmaterial till underhållet av uthus och mangårdsbyggnader. De äldre byggnaderna hade som regel för veka takkonstruktioner för att bära upp det tunga teglet.
Vid sekelskiftet fick han en kompanjon J.A. Lenngren. Han kom närmast från Korsnäs där sågverket lagts ner några år tidigare. Johan Alfred Lenngren var född 1861 och kom ursprungligen från St Tuna. Han hade gift sig med Axels yngre syster och bosatt sig i Färjeby. Tillsammans bildade de firman J.A. Lenngren & Co med säte i Mora by.
Det nybildade företaget köpte år 1901 en kapklinga och en hyvel, av vilka den sistnämnda kom direkt från den stora industriutställningen i Gävle samma år. Företaget började hyvla byggnadslist. 1890-talets rikt profilerade och formade detaljer i byggnadslisterna bidrog också till att de skaffade sig kunskaper om tillverkning av trälister för ramlistindustrin. Härigenom fick också firman 1901 två stora kunder att hyvla ramlister åt, nämligen Göteborgs Guldlistfabrik och William Nyléns guldlistfabrik i Säter.
Firman gick nu raskt framåt och år 1906 kunde den uppvisa storartade och tidsenliga förbättringar. Ett maskinhus av tegel uppfördes i vilket J.A. Lenngren & Co placerade en nyinköpt ångmaskin på 40 effektiva hästkrafter. Köpet av kapklingan och listhyveln gav Wikström och Lenngren nya möjligheter. Efterfrågan på profilerade lister ökade, det gällde dörr- och fönsterfoder, taklister och golvsocklar. Vi får anta att det mesta av detta gick till näraliggande områden.
J.A. Lenngren & Co hade nu några framgångsrika år. Byggnadslister såldes över hela landet. De hade inte övergivit pärttillverkningen utan byggt ett ångkokeri där kubben ångkokades innan de späntades. Det var vanligt att bönder kom med eget virke för pärtspäntningen. Framgången gjorde att man nu kunde investera i verksamheten, 1906 byggde de ett nytt maskinhus i tegel och den gamla ångmaskinen från båten ersattes med en ny ångmaskin på 40 hästkrafter. Ett såghus i två våningar byggdes upp och ett antal hyvlar installerades.
Men det gav också erfarenheter för en vidgad marknad. Redan första året fick man förfrågan om firman kunde hyvla list för ramtillverkning. Det var dels Göteborgs Guldlistfabrik och en nystartad ramlistfabrik i Säter som kom in med flera order. Leveranserna till Göteborg pågick i drygt 10 år tills AB Trälist gick i konkurs. Då hade Göteborgsföretaget upptäckt vilken hög kvalité gustafsvirket höll. När deras leverantör gick i konkurs beslöt Göteborgsföretaget, att bygga ett eget hyvleri söder om järnvägen i Mora by 1912.
De båda kompanjonerna bildade firman J.A. Lenngren & Co. Det nybildade företaget köpte år 1901 en klyvsåg och en hyvel, av vilka den sistnämnda kom direkt från den stora utställningen i Gävle samma år. Företaget började hyvla byggnadslist. 1890-talets rikt profilerade och utformade detaljer i byggnadslisterna bidrog också till att skaffa kunskaper för tillverkning av trälister till ramlistindustrin. Härigenom fick också firman 1901 två stora kunder att hyvla ramlister åt, nämligen Göteborgs Guldlistfabrik och William Nyléns guldlistfabrik i Säter.
William Nylen köper aktier i bolaget 1908.
Såg- och Hyfleriaktiebolaget Lenngren & Co gick nu raskt framåt och år 1906 kunde man uppvisa storartade och tidsenliga förbättringar. Ett maskinhus i tegel var uppfört, i vilket en ångmaskin med 40 effektiva hästkrafter fanns inmonterad. Ett såghus hade uppförts i två våningar, där flera sorters maskiner tillkommit. Ramlister hyvlade i trä försåldes nu i stor skala över hela Sverige.
Vidare fanns omedelbart intill såghuset ett ångkokeri för kokning av det virke som användes vid pärtspäntningen. Den i Gustafs späntade pärten blev nämligen genom ångkokningen av god kvalité och det kom även kunder från grannsocknarna för att få sitt virke förvandlat till pärt.
(Pärt= ett taktäckningsmaterial av späntade träplattor, ca 30x40 cm och 5-7 mm tjocka).
Det var vanligt att kunderna själva hade virket med sig, som firman kapade i små klubbar, vilka sedan fick koka ett dygn innan de späntades upp. I takt med att såghuset byggdes upp köpte firman även själva in timmer, som staplades på den intill sågen liggande upplagsplatsen, den så kallade Sågplanen. Arbetstiden var från klockan halv sju på morgonen till klockan sex på kvällen. Elektriskt lyse fanns inte, belysningen i sågen bestod av två stora fotogenlampor.
Sågverksarbetarna framför sågen och Körka.
Arbetarna
är från vänster: Albrekt Karlsson, Ivar Jansson Gävle, grunderaren
Nordqvist, Karl Gustafsson, verkmästare Gustav Lundgren, Joel Göransson,
Karl Bergman, August Sandberg, kontoristen Teodor Seder och Gunnar
Göransson. Foto: Joel Göransson
När de ger ut aktier tecknas bolaget Såg och Hyfleriaktiebolaget Lenngren & Co. Tydligen sprids kunskapen om det goda virket från Gustafs och tidigt får det nya företaget en stor kund i Göteborgs Guldlistfabrik, som under tio år köper trälist från Gustafs innan de bygger eget hyvleri i Gustafs.
Under 1900-talets första decenniums senare del sjuder det av liv i
Mora by. Sågplanen är en central plats i byn, dit kommer bönderna med
sitt timmer. Träindustrin har etablerat sig och det finns gott om fint
virke. Till byn kommer vintertid bönderna med timmer, dels för att såga
eget virke, men också för att sälja timmer till sågen.
Sågplanen
blir att centrum i byn. Ångmaskinens vissla Ijuder och kallar till
arbete, rast eller markerar arbetsdagens slut. Det var långa
arbetsdagar, från halv sju på morgonen till klockan sex på kvällen. Den
tid då elektriciteten ännu ej kommit till byn försiggick arbetet under
den mörka årstiden i fotogenlampornas sken.
Interiör från nya sågen som byggdes upp av Såg & Hyvleriaktiebolaget Lenngren & Co.
I februari 1907 går Såg och Hyfleriaktiebolaget Lenngren & Co och William Nyléns företag samman och bildar ett bolag kallat AB Trälist. Stiftare var sågverksägarna J.A. Lenngren och Axel Wikström, förman Frans Danielsson Mora by, grosshandlare Clas Dahl Hedemora, fabrikör William Nylén och verkmästare Gustav Lundgren Säter. Bolaget skulle idka sågverks- och träförädlingsrörelse samt handel med trävaror och därmed sammanhängande verksamhet. Styrelsens säte var förlagt till Gustafs.
Strejkerna skapade en ekonomisk oro med åtföljande osäkerhet och försiktighet att investera och att köpa. Oron 1909 och följande år drabbade även AB Trälist som i februari 1911 trädde i likvidation. Den allmänna ekonomin, flytten från Säter till Gustafs, byggandet av fabriken i Mora och viss övervärdering av lager bidrog till en förlust på 27'000 kronor. Konkursen var oundviklig.
Några månader senare, i maj 1911, rekonstruerades företaget under namnet Gustafs Träförädlings AB. Samtidigt fick det nya bolaget av Mora byamän förvärva fabriksområdet för en köpesumma av 700 kronor. Föregångarna hade fått arrendera det på 50 år. Under alla dessa turer fanns Gustav Lundgren kvar inom företagen. Det rekonstruerade företaget överlevde inte utan gick i konkurs 1912. Göteborgs Guldlistfabrik tycks ha tröttnat på osäkerheten och startat ett eget hyvleri. Det byggdes på södra sidan av järnvägen, ett hundratal meter från järnvägsstationen.
I resterna av konkursen samlades några arbetare kring ett nytt företag, Gustafs Guldlistfabrik, med Gustav Lundgren som verkmästare. Men inte heller det företaget hade någon större framgång. Första veckan i april 1913 gjorde man de sista jobben på Guldlistfabriken i Gustafs. De hade ont om arbete och arbetade halva veckor. Gustav Lundgren "förvaltar" det som återstod av fabriken. I en liten anteckningsbok med svarta pärmar för han noteringar om arbetare, arbetstider och löner. Verkmästaren Gustav Lundgren får ut 75 kronor i lön. Anteckningarna avslutas i maj 1913. Alla arbetare hade "fått gå hem". Ännu ett företag hade fått slå igen.
Gustafs Träförädlings AB splittrades i de två ursprungliga delarna. Listtillverkningen och den nybyggda fabriken köptes av Johan Anton Edenholm, som med sitt företag, Fahlcrantz Eftr AB, flyttade från Falun. Där hade han inte mött någon förståelse från stadens styresmän när han ville köpa tomt för att bygga en fabrik. När fabriken i Mora annonserades ut i april 1913 slog han till och köpte den. Med vid J.A. Edenholms flytt med tåg och ångbåt till Gustafs fanns ett antal arbetare med familjer, som till en början kom att bo i Enbacka. Johan Anton Edenholm hade kommit från Karlstad till Fahlcrantzs Ramlistfabrik och Glasmästeri som säljare. Så här annonserar företagets grundare omfattningen av sin affärsverksamhet (omkr 1900).
Sågverksdelen av Gustafs Träförädlings AB köptes av Andreas Tunander. Han kom från Sellnäs och hade under att antal år byggt banvaktstugor och hållplatser längs Bergslagsbanan, som fortsatte från Borlänge mot Göteborg. Järnvägen var under stark expension och Andreas sökte främst en såg som kunde leverera det virke han behövde. Han var på väg mot Siljanstrakten men fick tips om det konkursade företaget i Gustafs. Köpte biljett till Gustafs och affären var snabbt avklarad.
Gustafs Industrihistoria
Gustafs Före 1900
Gustafs Industrier