Ägaren Johan Anton Edenholm med personal samlade utanför fabriken omkring 1930.
Jag började på fabriken hösten 1933. Jag var 14 år och fick som mitt första arbete gå till packrummet. Där fick jag börja med att emballera färdiga lister. En rulle papper hängde på en axel som låg mellan en dubbelbock, som smalnade av upptill. Så fanns där en kopp med klister och en pensel.
Fick börja jobba i packrummet Man drog ut papper från rullen, man tog som regel två ihoplagda lister. papperet veks över ena änden av listerna och så vred man listerna runt medan papperet rullades runt listerna tills man kom till andra änden av listerna, då rev man av papperet, vek in det och drog på lite lim med penseln och klistrade fast pappersänden. Efter det skulle listen märkas med rätt nummer och rätt färgnummer och längd i meter, i regel blev de två listerna 5 meter.
Större lister, som var för tunga att hantera och rulla på papperet, lades över två bockar. Med en mindre pappersrulle snurrade man papperet runt listen som låg på bockarna. Man gjorde aldrig helt slut på stora rullen som satt på axeln. När det var lagom mycket kvar bytte man ut den och använde resten till de grova listerna.
Jag fick även springa ärenden till järnvägsstationen, posten, banken och även till affären. Där hade firman en kontobok som betalades varje månad. Kassörskan ringde banken och beställde avlöningspengar. Det var kontant utbetalning, i sedlar, kronor och ören, för varje 2-veckors-period. lngen tänkte på att det var ett stort ansvar för en 14-åring, men vad jag vet var det inga problem med det förfaringssättet.
Guldläggarverkstaden på översta våningen
Med det här arbetade jag fram till nyåret. Därefter var det lite dåIigt med jobb, men i mars 1934 fick jag börja i Grunderiet. Tillsammans med Maria Strid, den enda kvinnan som arbetade på fabriken just då, fick jag bli mottagare. Det var ett tungt jobb när listen skulle bäras på axeln upp på andra våningen. Det var bara så. I regel, om det var tid, diskade Maria och gjorde ren maskinen medan jag fick bära upp listen. Var tiden fram till kl 17 knapp hjälptes vi åt. Jag blev kvar på grunderiet fram till 1936. Då hade ett nytt sprutrum gjorts i ordning på andra våningen.
Starka lösningsmedel vid färgsprutning Det var nytt med färgsprutning då och jag fick chansen att lära mig det jobbet. Men... Vi hade visserligen en fläkt med utsug och andningsskydd, men man drog nog i sig en hel del färgstoff hälsosamt var det kanske heller inte, i synnerhet som lösningsmedlen bestod av aceton och cellulosaförtunning. När inte sprutningsjobbet räckte till hjälpte jag till med underarbeten på spegelöverstycken som skulle bronseras. Vi började då också att spruta på grunden på speglar och urnor till kornischer. Det var ett trevligt och omväxlande jobb under det här året. Tog körkort, fick tvätta Edenholms bil och tog en liten provtur.
I februari 1937 fyllde jag 18 år - körkortsålder. Jag pluggade in teorin där hemma och övningskörde med min bror Sven, som hade taxirörelse. I april följde jag med Sven när han hade en körning dit. Jag körde upp, klarade teorin och allt gick bra. Edenholm hade en Ford V8 1932 års modell. Maj bodde hemma då och hade körkort, men när bilen skulle tvättas fick vi göra det och naturligtvis blev det en liten övningstur också med den fina bilen. 1935 köpte Edenholm en Oldsmobile, en lyxbil på den tiden och den stod en klass över Ford och Chewrolet.
En dag i maj kom Edenholm och frågade mig om jag visste någon som kunde köra hans bil. Ja, jag har ju tagit körkort svarade jag. Så kom frågan om jag ville bli hans privatchaufför, och det kunde man inte tacka nej till. Redan nästa dag skulle han resa till Västerås. Jag minns att jag ville bekanta mig med bilen först. Jag hämtade nycklarna och for ner till Joels och fyllde bensin. Nästa dag gick resan till Västerås. Edenholm hade vissa städer som han reste till. Det var bl. a Uppsala, Gävle, Örebro, Norrköping och Nyköping. Någon gång blev det resor till Karlstad och Göteborg. Där besökte han glasmästare och möbelaffärer som var hans kunder.
Det blev mitt arbete under de kommande åren. Nu reste även Sundström och hans resor gick till Söderhamn, Sala, Enköping, Kopparberg och Ludvika. Han besökte sina kunder en gång på hösten och en gång på våren. Einar Sundstrom reste mest med tåg upp till Övre Norrland, annars var det bil på övriga Sverige. Då låg vi ute både två och tre veckor och ibland ännu mera. Det var åren 1937-39. 1939 bröt kriget ut, vi hade bensinranson fram till december månad men sedan blev det stopp med all privat bilkörning.
Så var det dags för rekryten och jag skulle upp till trängregementet i Sollefteå. Jag tillhörde vintergruppen. Den 10 december skulle jag instäIla mig. Då fick vi höra på radion om allmän mobilisering. Vi som skulle göra rekryten fick då uppskov. Vi blev inkallade i maj 1940. Då hade tyskarna ockuperat Danmark och Norge den 9 april. Jag kunde vara kvar på fabriken till den 14 maj då jag instäIlde mig i Sollefteå. Då rekrytutbildningen var klar blev det som för så många andra beredskapstjänstgöring. Sommaren 1940 stod fabriken still och de som kunde fick hugga ved på Källberget där Edenholm hade ett skogsskifte. Vad jag kan minnas var det enda gången som fabriken var stängd på grund av kriget.
Till 1943 var det för mig som för så många andra beredskapstjänstgöring i det militära. Hösten 1943 hade Karl Strid tröttnat på arbetet i grunderiet. Verkmästare Victor frågade mig om jag var villig att överta Strids arbete som grunderare. Det var ett jobb med större ansvar. Efter samråd med Karl Strid övertog jag jobbet medan han stannade kvar på Edenholms, men nu som slipare. Det kändes ju lite knepigt att han som kunde jobbet skulle arbeta vidare med det jag kört fram. Men det gick bra med samarbetet under de år han var kvar på fabriken.
Nu var jag alltså tillbaka som förman på den arbetsplats där jag hade börjat tio år tidigare, tillbaka till de gamla lokalerna. Nya lokaler fick vi 1946 då vi flyttade in i lokaler som tidigare varit lager och nu ställts i ordning. Nu fick vi en elektriskt värmd panna för uppvärmning av grund- och ornamentsmassan. Vi fick också en aerotemper för varmluft till lokalen och kök och diskrum med varmvatten. Lokalerna var ljusa och trevliga. Till min hjälp hade jag två mottagare medan Rombo Kalle Johansson skötte pestelleringen.
Anton Edenholm hade inte planerat någonting inför en sådan situation och för fabrikens framtid. Dottern Maj ärvde fabriken och drev den vidare med Patrik Myrén som chef. Han hade tidigare varit säljare och chef för lagret i Stockholm och var väl förtrogen med verksamheten. Han började med export till England och Amerika. Han tog fram en del nyheter och uppskattade när arbetarna kom med förslag och idéer till förbättringar. Såvitt vi förstod gick fabriken bra och verksamheten fungerade.
Clas Jakobsson med sönerna Allan och Stig gick igenom fabriken och talade om att de hade köpt och skulle överta fabriken. Ingen visste något i förväg, inte ens chefen Myrén. Han tackade för sig och flyttade omgående över till Tranås List, den störste konkurrenten. Myrén på Edenholms och Svensson på Tranås List hade båda sålt list i Stockholm och då från samma lagerlokaler. Som konkurrent kände Myrén till Tranås List mycket väl.
Men nog kändes det konstigt att som konkurrenter på marknaden helt plötsligt skulle bilda arbetslag ihop. Jag frågade Clas hur det nu skulle bli och han svarade: Vi kör vidare som vanligt. Det kan hända att vi tar bort några lister som är lika, så att vi inte gör samma sak på två ställen. Satsade på exporten till Amerika, som nu tog fart igen.
Grunderiet på Jakobssons flyttades över till Edenholms. Lokalerna byggdes ut och som mest körde vi med fyra grunderingsmaskiner. Vi fick större utrymmen så att vi kunde lägga listerna på vagnar i stället för att resa upp dem bakom grunderingsmaskinen. Men nu behövdes bara en mottagare på varje maskin. Sammanlagt 16 personer jobbade där då.
Nu började vi göra dubbellister, det var lister som klövs sedan de grunderats. Det var ett stort framsteg och gav stora besparingar. Under några år gjorde vi årligen en miljon meter grunderad list och eftersom vissa klövs så blev ju ännu fler meter. Vi jobbade på, ibland gick det bra och ibland gick det sämre innan det var dags för nästa stora förändring. Det tänker jag inte berätta om eftersom det finns andra som är bättre insatta och kan berätta om tiden då företaget blev löntagarägt.
Första våningen började till vänster. Rätt upp gick trappan till andra våningen. Det började med grunderiet där fyra personer arbetade. Karl Strid var grunderare och mottagare var Maria Strid och Lisslars Karl Johan Pettersson, en ungkarl med ett häftigt humör om han blev retad. Rombo Karl Johansson lade ornament och hjälpte till med att pressa ornament, även i grund, s k grundpress. Han eldade även i pannan, som värmde upp materialet, grundlim och ornamentmassan.
Pannrummet var ett öppet rum, med en trapp ner, ca 2x2 meter mot muren, som var väggen nertill nästa avdelning. Där nere i trappen smygröktes för att röken skulle dra in till pannan. En transmissionsaxel hängde i lagerbockar i taket med remmar ner till de olika maskinerna som fanns. Det var grundmaskinen, där grunden tillverkades, ornamentsmaskin, massakvarn, kritsikt och en slipsten med vidhängande tunna, som snurrade runt de dar då schellack tillverkades av shellacks-flingor och rödsprit och en klinga för klyvning av färdig tapetlist.
Vid rambordet arbetade Johan Eriksson, som var bror till Gustav Lundgren, och vidare N. E. Ahlin, som var styvfar till Edenholm. Nathanael Ahlin, som var halvbror till Edenholm, skötte spegelavdelningen med iläggning av glas och så vidare. Kontor för chefen och Engla Aldén
Efter grunderiet var kontoret inbyggt i fabriken, ett rum för Edenholm och rum för Engla Andersson-Aldén, som skötte all fakturering, all bokföring, avlöning och all kassa. Expedition, lådverkstad och ett rum som kallades lunchrum. Det var avsett som sådant, men där var lager för fotografiramar, ovaler och artiklar som såldes, men som inte var tillverkade på fabriken.
Bredvid kontoret fanns ett rum för färdiga förgyllda speglar och ett rum för expediering, packning av list, kornischer, speglar till kunderna. Lagerchef var Julius Sundström, bror till fru Edenholm. Som hjälpreda hade han Holger Hedberg, född 1912 och han hade börjat där 1926. Senare blev han lagerchef.
På utsidan fanns ett trallspår genom Tunanders såganläggning upp till järnvägskajen, dit varor som skulle sändas iväg drogs på tralla. Från järnvägsstationen kom krita och lim till magasinsbyggnaden, som var byggd parallellt med fabriken. En trappa ned ledde till källaren, till pannrummet och till koksförrådet. Det fanns i ett särskilt rum, som rymde en järnvägsvagn med koks som svarade mot vinterbehovet. Där fanns också behovet av meterved, som bönderna levererade.
Vi börjar igen, vid ingången som fanns intill brandmuren och trappan upp till andra våningen. Till höger upp fanns en dörr in till August Sandberg, som var förgyllare och skötte spegelavdelningen och där lades äkta guld. Då var han ensam på sin avdelning. Det måste ha varit omkring 1925 som jag har ett tydligt minne av kyrktuppen på Gustafs kyrka. Den skulle förgyllas, monterades ner och kom till Sandbergs rum. Jag minns att den var rätt stor och att den var fäst vid ett rör i golvet. Den kunde vridas runt under arbetets gång. En dag då jag var dit för att titta på den, skickade Sandberg hem mig för att hämta bitsocker som tuppen skulle få. Det är nog inte många som matat Gustafs kyrktupp med socker.
Ramverkstaden låg till höger, från grunderiets yta och med en ingång från bakre långsidan. Där fanns tre arbetsplatser, en klippmaskin för gering av ramar höll också på med de nyheter. Till vänster hade verkmästaren A V Viktor sitt kontor där han dels skar speglar och han höll också på med de nyheter, som skulle ingå i den kommande försäljningskollektionen. Där blandade han också alla färger efter recept, allt i gram och centiliter. Därefter låg bronseringsavdelningen, där fyra man arbetade från början. Det var Arvid Norberg, G. D. Danielsson, Wilhelm Strid och Artur Andersson/Thors. Artur var född 1913 och han började där direkt efter det han hade slutat skolan. Ivar Nilsson skötte all fernissning men gjorde även den del bronslister.
På polityravdelningen arbetade Karl Backström, Karls Gunnar Johansson, Erik Danielsson, Henry Schönning och Ernst Willing. De sysslade med mahognyimitation, ådring, förgyllning, polering, färgdragning, schattering. De gjorde listen helt färdig med alla arbetsmoment som det skulle vara. Där fanns också en kamin, med röret inbyggt i muren. I den eldades alla trasor och suddar som använts. Där hamnade nog även en och annan list, som någon misslyckats och kasserats. Tänk att allt kunde går bra trots alla färger och lösningsmedel som användes. 1934 skedde en ombyggnad, då hade jag själv börjat arbeta på fabriken och till det återkommer jag.
Nästa avdelning var ett sliprum, där Loskin Axel Gustafsson arbetade. Han slipade med sandpapper och underarbetena på stora ornamenterade lister som skulle bronseras. Så fanns ett packrum där listerna förpackades. Nästan alla pojkar som kom till fabriken fick börja där. Det blev en genomgångsavdelning innan man fick börja med något annat arbete.
I hörnet var det en trappöppning, en spiraltrappa kom upp från första våningen. den var ett riktigt mästerverk av snickarglädje. Den var gjord av en stolpe med trappstegen infästade som en utdragen spiral. Trappan tjänstgjorde som en genväg mellan avdelningarna. Där fanns ett rålistlager med liggande fack och det var en mellanstation innan ytbehandlingen tog vid.
I nästa avdelning var det ett lager för färdiga lister och med en trapp ner till första våningen. Där fanns också en trapp upp till tredje våningen. Går vi upp på tredje våningen så fanns där ett lagerutrymme för färger, lacker och halvfabrikat. Där förvarades också gipsformar för tillverkningen av ornament. Så fanns där ett vindskontor med lite av varje, bland annat med tavlor som tagits emot från kunder, som inte kunnat betala de lister som levererats.
Byggmästare Andersson, som svarade för en del byggnationer och reparationer, skulle en gång göra en ändring i en enkel brädvägg där uppe. Han skulle skära ut ett hål i väggen och borrade ett hål för att kunna sticka in fogsvansen och började såga. För sent kollade han vad som hängde på andra sidan väggen. Där satt en fin tavla som sågades sönder. Hans kommentar: "Det var en djävla tur att det inte var glas på tavlan, då hade jag förstört sågen."
Sedan fanns ett utrymme för alla ämnen till olika speglar, det var halvfabrikat, bordstrymåer, mässingsrör till gardinstänger. Någon gång i slutet av 1920-talet gjordes ett taklyft med fyra fönster på vardera sidan, med en enkel brädvägg, med ett fönster och en dörr i. Här var det plats för fyra arbetsbord. Dit upp flyttade Sandberg med sin förgyllarverkstad. Där hade han sina lärlingar, Olov Viktor, Elov Haglund, senare Barbus Einar Gustavsson och Martin Ahlin. Sandberg arbetade tills han var 80 år.
I ett annat utrymme arbetade Byggmästarn Andersson. Då byggtiden var över för honom arbetade han bland annat med att fanera gardinstänger. Gardinstänger var gjorda av runda entumsfurustavar, som fanerades och sattes upp i en svarvstol. Ekfaner skars i lagom bredd. så bred att den nådde runt staven. Varmlim ströks på faneret. Till sin hjälp hade han sedan någon av de yngre pojkarna, som drog svarvstolsveven runt för hand. En sadelgjord drog åt faneret runt staven. När limmet torkat lindades sadeljorden av varefter skarven pusades till. Hade limmet inte fäst riktigt utan en blåsa hade bildats kunde han med ett elektriskt strykjärn värma upp limmet och faneret och få det att fästa. Före strykjärnets tillkomst gned man staven hårt med en slipkloss. Av friktionen blev det varmt så att limmet löstes och faneret kunde fästa. Arbetskraften var ju billig då, men om det lönade sig vet jag inte.
Nu har vi vandrat igenom fabriken och går ut genom Expeditionsdörren. Där ligger trallspåret, som leder till Tunanders Hyvleri & Såg och upp till järnvägskajen. Det tyngre godset sköts på en tralla, var det lättare gods så fanns en tvåhjulskärra att dra godset på under sommaren. På vinterns drogs det på kälkar, en större som drogs av två och en mindre, som en orkade dra.
På den tiden tog persontågen ilgodspaket, så det blev som regel en tur till stationen på förmiddagen och en tur på eftermiddagen. Ibland kunde det också bli en tur på kvällen efter arbetets slut. Ett eller två listpaket kunde man ta på axeln och gå över till stationen. Den som fick göra det här jobbet var som regel "lådspikarpojken" som var lagerchefens hjälpreda.
Magasinet utanför fabriken längst till vänster var öppet på ena framsidan. Där förvarades lådor och bräder, även spegel- och listlådor som kom i retur från kunderna. Kunderna fick betala allt emballage så lådorna kom i retur. Lådorna reparerades och återanvändes. Det var lådspikarens arbete att göra nytt och ta reda på gammalt.
I andra delen av magasinet förvarades papp för tavlor, det fanns i två kvaliteter, wellpapp, krollsprint, emballagepapper för ramlist, fanér mm. Nästa våning var avsett för grunderiet. Kakor av harlim i 50-kilossäckar. Utanför fabriken gick en körväg, som byns bönder använde sig av när de skulle ut till sina åkrar som fanns på båda sidorna av järnvägen. Vägen gick över järnvägen, genom skogen förbi kallkällan, som vi i övre byn fick vatten ifrån. Vägen gick fram till Acktjärn där pojkarna kunde meta abborre och ibland någon gädda, fiskar som var alldeles mörka i fjällen.
I skogen innanför vägen låg ett magasin med jordgolv. Där förvarades sprit i ett stort fat som rymde ca 500 liter. Spriten var enkeldenaturerad och den kom från Vin- & Spritcentralen på en licens som firman hade. I magasinet förvarades även terpentinfat och andra lösningsmedel. Det var den yngsta springpojken som fick hämta in de medel som behövdes, ett tungt jobb för en 15-åring.
Spriten förvarades sedan på verkmästarkontoret i en 20-liters dunk med kran. Bredvid den satt en lista där de som hämtade lösningsmedlet skulle skriva upp mängden av sprit, terpentin och förtunning. Så gick det till när jag började där 1934, för att sedan arbeta i mer än 50 år. I förrådet fanns också pärllim, harts från Frankrike, krita i fat om 250 kg, kaolinkrita i träfat från England. Bakom magasinet fanns ett utedass för två personer.
Bertil Norberg skrev och berättade år 2000.
Intervjuer
Pågående Dokumentation
