Ur BT "Einar berättar", en serie där Einar Haglund från Mora by berättade om sina upplevelser i byn på 1930 och 40-talet.

Guldlistarbetare har aldrig varit ett adekvat yrkesbegrepp. Visserligen hade fabrikör Anton Edenholm därhemma i Mora by i Gustafs på gaveln till sin stora fabrik låtit pränta med jättebokstäver

J.A. Edenholms guldlistfabrik

men guld var ju det minsta arbetarna på fabriken sysslade med. Bronsavdelningen var nog den största. Det var inte alla kunder som hade råd med guldramar på sina tavlor. Och förresten brons gav också glans och skönhet åt inramningen, och till ett mycket rimligare pris. Hur det är i dag på fabrikerna hemma i byn är jag inte så säker på, jag talar om det som var för fyrtio år sedan.

Nej, skulle man se guldlist fick man allt trava högst upp i den väldiga träbyggnaden, där märkligt nog inte en eldsvåda har förekommit sedan fabriken byggdes 1913. Jo, däruppe stod förgyllaren August Sandberg och hans lärling Olle Haglund, som började yrket med tio öre i timmen. Det var knapert därhemma då. Den något äldre brodern, som gått från det ena yrket till det andra, hade sina sjuttio öre i timmen, först som vägarbetare och sedan, ja som listarbetare i varje fall. Alltså från handelsbiträde till byggnadsarbetare, till kontorist. till arbetslös på trettiotalet.

Arbetslösheten på trettiotalet var allt annorlunda än på sjuttiotalet. Kraven var små på levnadsvillkor inte bara bland de äldre utan också bland de yngre. Understöd var det inte många som krävde. Hade en i familjen arbete så hölls svälten borta. Den arbetslöse kontoristen, manschettproletären kallades han i Brunnsvik, blev en tid brobyggare och därnäst vägarbetare som fick lära sig hantera släggan vid en stenkross i Oråsen i hemsocknen.

Så var det då 1938 och inträde i guldlistarbetarkåren. Som listkapare vid Gustav Lundgrens Eftr. Clas Jakobssons fabrik. Clas Jakobsson, bondson från Naglarby, var en djärv företagare, började bygga en ny stor fabrik strax innan andra världskriget var ett faktum. Fabriken stod nästan färdig när Hitlers bödlar ryckte in i Tjeckoslovakien och våldtog detta fina industriland. Det rågade måttet hos engelsmän och fransmän och krigsförklaringen kom i gammal hederlig stil. Det blev oro vid industrierna i Gustafs som hos hela svenska folket. Vad skulle hända?

Kontoristen lärde sig snart att skilja på bra och sämre virke till listfabrikationen och kapklingan sjöng dagen i ända vid fabriken. Det blev tvåmeters- och tremeters lister som gick in till grunderiet och togs om hand av vana grunderare. Tjurigt och "kvistut" virke gick inte alls. Men det fanns relativt gott om fint listvirke på trettiotalet. Från Vikarbyns såg i Rättvik kom då och då hela vagnslaster till Gustafs järnvägsstation. Då var det en fröjd att vara guldlistarbetare. Vagnarna skulle lossas, i regel var det ett jobb som sköttes av Artur Hellgren från Naglarby och skrivaren här. Ni förstår, att komma utanför fabriksväggarna en hel dag det var något det. Fri tillgång till rökpauser då pipan med det krokiga skaftet och paketet Tigerbrand kom till flitig användning.

Jakobssons bror i Solberga, den trygge bonden, körde virket med häst och vagn till produktionsplatsen från vagnen som låg vid kajen och vittnade om kapital och industri. Tunanders listhyvleri hade rälsspår ända upp på kajen och karlarna i den industrin lastade de behändiga trallorna och rullade iväg med dem till virkesskjulet på sågtomten. Den vägen kom också Edenholms listpaket som skulle sändas till kunder varje dag. Rälsen sträckte sig nämligen ända fram till "Gullisten".

Har ni känt hur friskt trä luktar? Man anades in den svenska skogen, kunde höra dess sus och drömma sig bort, ibland ända in mot evigheten. Hellgren var en baddare att lossa virke, han var så praktisk I varje tag han tog och kontoristen kunde sig handikappad. Han hörde egentligen inte riktigt till de praktiska livets män. Naturligtvis var han glad varje dag klockan gick mot fem. Där hemma väntade böckerna och korrespondentskapet till Borlänge Tidning. Det kunde vara dramatik nog ibland för en ej allt för durkdriven skrivare. Och när man fick tillräckligt med spaltrader räknade man ihop raderna och multiplicerade med 5 öre, ja därtill 3 öre också för Säters Tidning.